Æ=0, det mest rationella; T1.

 

Alltså 0 definierat i avsnittet: Lite matematisk grundläggande definition.

 

Detta att Æ=0 ger en intuitiv grund för vidare definition. Rationellt existerar det till exempel eventuellt endast en skärning mellan 0 och X om också X ses som volym (vilket då 0 principiellt är), om inte, så är X och 0 alltid separata företeelser, vilket i enlighet med föregående avsnitt definierar att XÇ0=0, och det då alltid, om X aldrig är en volym, således även om X och 0 principiellt existerar överlappande (vil-ket för in i diskussionen i avsnittet Rumrörelse, rörande x undanträngning av volym). Konventionellt ses Æ vidare till exempel vara en delmängd av alla X. Tja, visst kan 0 som ”ingenting”/tomrum (som ett element) läggas till varje X, men varför? Mest rationellt är att de-finiera 0 endast när 0, som ”ingenting”, behövs för att påpeka just detta ”ingenting”. Att ”ingenting” återstår, att ”ingenting” föreligger.

 

 

Kontinuumhypotesen

 

Den lyder: Det finns ingen (infinit) mängd strikt mellan heltalen och de reella talen.

 

Och är givet E-teorin hur enkel som helst att ”avgöra”, inom ” givetvis för att det handlar om irrationell infinitetsanalys (se särskilt av-snittet Infinitet), och därför förstås egentligen ingenting betyder (är ren abstraktion), men för skojs skull så kan det ändå göras:

 

Antalet naturliga tal (n) är i enlighet med det föregående ’, motsvarande antalet p i dp:

 

{heltal}=2∞’ (heltalen inkluderar -n också).

 

Antalet rationellan tal är ∞’ för varje naturligt tal: n/1, n/2, n/3, ...:

 

{rationella positiva tal}=∞’2:

 

{rationella tal}=2∞’2.

 

Givet detta kan vidare frågan ställas om det finns någon (infinit) mängd x=2n∞’ mellan heltalen och de rationella talen:

 

2∞’<2n∞’<2∞’2:

 

1<n<∞’.

 

Ja, sålunda närmast ett infinit antal, men eftersom <∞’ givetvis ett finit antal.

 

De rationella talen tillhör de reella talen, vilket tenderar åt att det existerar än fler antal mängder mellan heltalen och de reella talen (än mellan heltalen och de rationella talen), Kontinuumhypotesen är alltså falsk.

 

 

Avslutande ord

 

Försökte ett tag göra fundallogiken mer lik Na-logik, ge fundallogiken mer långtgående abstrakt språklig betydelse, genom antagande av Dp, men fick uppge det, eftersom analysen blev tvetydig, ja, kontradiktorisk, särskilt ville den göra (det absurda/irrationella) Na giltigt (allmänt oerhört irrationellt genom sin tvåställiga inskränkning av världen (x « y)), dessutom innebar den analysen väldiga tolknings-svårigheter (om än mest i rationell favör måste sägas (fundallogisk rationalitet förstås), i och för sig inte så konstigt kanske, med fundal-logiska glasögon). Utan det får konstateras att fundallogiken mer är en fysisk logik, än en ”logisk”, mer rent språklig (social), logik. Vil-ket inte betyder att fundallogiken definierar lite, tvärtom, om än inte allt, det finns frågetecken kring hur rymdrörelse initieras (om sådan inte evigt pågår), kring mx attraktion, kring x-rörelse (den diskontinuerliga vilken fundallogiken definierar är ointuitiv (II)), kring hur stö-tar mellan mx mer specifikt ska ses, definieras. Fundallogiken ger inte ett kategoriskt svar på dessa frågor, det finns alternativa möjlighe-ter, vilka har att avgöras på annat sätt än genom fundallogik, ad hoc eller kanske ”empiriskt”, även om ”empirin” knappast i direkt me-ning ”når” det åsyftade, utan det kanske mer får förklaras indirekt genom analys av de implikationer som kan ses. Tänker särskilt på hur mx vilka hoppar in i andra mx=mx’ (givet II) hoppar efter att de har stött till och överlämnat sin ”rörelseriktningsinformation” till mx’, obetingat stokastiskt (åt vilket håll som helst), eller med någon betingning? ”Empiriskt” kan detta troligen aldrig ses, men för mer bes-tämda (vinklade) x(={mx})-rörelser är det förra mest rimligt (se vidare Appendix).

 

 

 

 

Appendix

Lite om x-rörelse

 

Givet II, så ”hoppar” då mx, minst dp mellan varje viloperiod, vilka som minst då är dt. Och detta oberoende av om mx stöts eller (mx-)attraheras.

 

Attraktion är ”naturligt” definierad av från vilket håll attraktionen kommer, viket kan betyda attraktion från olika håll, och kanske att mx (eller ett x={mx}) så att säga fastnat i ett läge där de olika attraktionerna tar ut varandra.

 

Om stötta mx antas hoppa i samma riktning som det stötande mx hoppade, den ”riktningsinformationen” förs över till det stötta mx. Och det stötande mx efter sin stöt antas hoppa obetingat stokastiskt (i vilken riktning som helst). Så definierar det när x stöter ihop tre rörelser: För det första en framåtrörelse (Fr) i x, definierad av alla succesiva stötar mellan stötande och stötta mx i x, initialt initierad av alla de mx i x vilka stöts till av det/de ”stötande” x mx (inom ” eftersom det är en ganska öppen fråga vilket x som är det ”stötande respektive ”stöt-ta”). För det andra en trög rörelse (Tr), definierad av alla stötande mx i x vilka efter sina stötar hoppar obetingat stokastiskt. För det tredje en residual styrrörelse (Sr) definierad av alla mx i x vilka inte är iblandade i några stötar, Tr antas ingå i Sr:

 

x=Fr+Sr; TrÎSr.

 

Utan att djupare gå in i det så vrider Sr Fr åt olika håll, genom attraktionen mellan Sr och Fr, vilket bestämmer x färdriktning. Och sär-skilt måste Fr vara tillräckligt kraftig för att x överhuvudtaget ska rubbas. Är Fr för stark slits x förstås sönder.

 

Om det inte existerar någon attraktion (eller x vilka stöter till x), så ebbar Fr till slut ut och x stannar. Vilket är särskilt tydligt för mx vil-ka inte attraheras, är attraherade, de hoppar blott åtminstone dp, om de stöts till en gång, och stannar sedan då där i den position. Detta i diametral motsats mot vad som konventionellt antas, där ”mx” färdas vidare i all oändlighet efter en stöt (förstås givet ”fri” rymd).