(E-)Världens innehåll lite mer samlat (sammanfattningsvis)

 

mx(={mv}; mvÎmx; mx≥mv (till omfång)) skapas primärt i E-kontraktioner(/kompressioner), men kan eventuellt även skapas av (kom-primerande) rumrörelse skapad av (mx-)attraktion eller/och mx(/x(={mx}))-rörelse.

 

mx fullbordas (återgår till mv, rum/volym) primärt genom eget sönderfall (avsöndring av mv), men kan eventuellt även fullbordas genom klyvning (genom att andra mx=mx’ ”hoppar” in i mx och klyver mx).

 

mx äger ett sig omgivande (mot mx) attraherande (finit) fält, vilket attraherar mx’ vilka kommer in i det (mot mx).

 

mx (diskontinuerligt) ”hoppar” (utan att vara i några positioner mellan start- och slutposition, förstås oerhört ointuitivt, men rationellt det enda möjliga, förutsatt existens av rörelse (vilket svårligen kan förnekas existera, se vidare nedan); Om mx är i samma position föreligger ingen rörelse, utan mx måste simpliciter förflytta sig (”hoppa”) till en annan position för att rörelse ska föreligga), när de stöts eller attra-heras av mx’.

 

Stötta mx ”hoppar” i enlighet med ”empirin” åtminstone någorlunda i stötande mx ”hopp”-riktning.

 

Attraherade mx ”hoppar” också åtminstone någorlunda i riktning mot attraherande mx. Detta rationellt mer givet, givet attraktionsbegrep-pet, än att stötta mx någorlunda ”hoppar” i stötande mx ”hopp”-riktning, eftersom stötande mx, givet ”hopp”-begreppet, blott uppkommer i stötta mx, med vilket stötta mx omöjligt ”vet” varifrån stötande mx kommer, utan stötande mx måste principiellt (i enlighet med ”empi-rin”) överlämna riktningsinformation till stötta mx, rörande i vilken riktning stötta mx ska ”hoppa” (förstås också oerhört ointuitivt: Hur kan ”döda” ting som mx överlämna ”riktningsinformation”, kommunicera, med andra mx? Men då något som principiellt måste gälla i enlighet med ”empirin”).

 

Förnekas existens av rörelse kan inga mx existera, eftersom de då primärt skapas genom/i E-kontraktioner/E-rörelse.* Endast ett tomt E existerar, vilket det evident inte gör. Utan E måste kanske förkastas, en icke-utsträckt ”tankeknippe”-Värld antas vara det som existerar, med vilket det hela förstås är tillbaka i föregående avsnitts problematik, hur icke-utsträckta tankar skulle kunna vara något? Vilket de då inte är, inte kan vara; Icke-voluminösa tankar är inga tankar (utan (förhandenvarande) tankar är principiellt voluminösa, kan inte rymmas i icke-voluminösiteter), vilket för tillbaka till E, och att rörelse måste förkomma, detta då primärt för mx-skapelse, så att Världen inte är tomrum blott (utan tankar eventuellt kan förekomma): Existens av E förefaller vara det enda rimliga/rationella, ja, faktiskt givna (givet att det existerar tankar och att icke-voluminösa tankar ingenting är). Och givet att det förekommer tankar, så måste det då också förkomma rörelse, primärt då för att skapa mx, vilka sedan kan skapa tankar. Detta med vilket ointuitiviteterna ovan så att säga får tas på köpet, blott bara får accepteras.

 

x-rörelse initieras och drivs vidare av attraktion/stötrörelse. Särskilt kan en Fr-rörelse bildas i ett x (genom att x stöts till eller attraheras av x’), en succesiv stötrörelse (mellan mxÎx), vilken om den är lagom kraftfull driver x ”framåt” genom att (genom sin attraktionskraft) dra med sig övrigt xÏFr, en residual (R) vilken genom sin attraktionspåverkan på Fr styr den riktning i vilken Fr för x:

 

Rörande stötar så gäller då primärt i enlighet med ”empirin” att stötta mx ”hoppar” någorlunda i stötande mx ”hopp”-riktning. Vidare kan intuitivt hävdas att även stötta mx stöter till stötande mx, genom att utgöra ett ”motstånd” (genom sin blotta mx-existens), med vilket det blir rationellt anta att stötande mx ”hoppar” obetingat stokastiskt ”efter” sina stötar (på stötta mx). Obetingat stokastiskt, eftersom stötta mx, som initialt stillavarande (icke-”hoppande”), principiellt inte kan överlämna någon riktningsinformation till det stötande mx. Detta definierar en ”trög” rörelse, vilken vid mer specifik analys (av x-rörelse) förstås har sin betydelse, men mer allmänt kan antas ingå i residualen (R) vilken dras med av Fr, R vilken då å ena sidan tenderar att styra x (Fr-)rörelseriktning, å andra sidan tenderar att driva på Fr, genom att utföra nya stötar (genom att R dras med av Fr, om i kontexten en ”trög” rörelse antas existera, så är den bortsebar, vad gäl-ler att driva x ”framåt”, om det handlar om många stötande mx, eftersom den ”tröga” rörelsen sprider de stötande mx (”efter” sina stötar på stötta mx, obetingat stokastisk) åt alla håll).

 

Givet detta så måste då till exempel varje mx tillhörigt en kopp vilken förs genom luften av en (inte allt för brutal) hand ”hoppa” till sin nya position (en hand vars mx förstås stöter till mx tillhöriga koppen (vilka startar en Fr-rörelse i koppen) så länge handen stöter till kop-pen, för koppen vidare), koppen som helhet förs inte till sin nya position, varje mx i koppen färdas, föses (som så att säga fixt fixerade i koppen) inte längs kontinuerliga banor till sin nya position, vilket kan förefalla ointuitivt, men alltså är vad som gäller givet E-teorin. Så-dan ”kontinuerlig” färd föreligger E-teoretiskt närmast vid attraktionsrörelse om alla mxÎx så att säga ”hoppar” i takt.

 

Givet E-teorin kan partikelkanoner inte skjuta enstaka mx, om mx ens skulle komma utanför partikelkanonen, så skulle de direkt ”falla”, attraheras mot marken/golvet. Utan för att komma någon vart, som skjutna/stötta, måste partiklar följaktligen bestå av, ja, många mx. Vil-ket särskilt betyder att fotoner inte kan vara mx, eftersom de kan skjutas ett stycke, särskilt i ”Dubbelspaltexperimentet”, vilket strider mot den konventionella definitionen att fotonen är en elementarpartikel, inte bestående av mindre beståndsdelar (som då mx). Ja, givet E-teorin förefaller, som redan antytts, den konventionella mikrofysiken (irrationellt) anta mer än nödvändigt, inte minst definierar ”Stan-dardmodellen” väldigt många olika sorters elementarpartiklar, med en massa olika krafter, egenskaper (våg, spinn, laddning, växelverkan, färg, arom, upp, ned, etcetera) och dessutom ses elementarpartiklarna vara punkter, punkter vilka principiellt existerar redan i det tomma rummet, med vilket de förstås inte är annat än tomt rum, inte är några partiklar, utan då (blott) är tänkta punkter (om de tänks);** Det brukar hävdas att elementarpartiklar inte har någon inre struktur (vilket direkt förklarar punktantagandet), vilket förstås mx har (en inre struktur), som volymer, dock en odelbar struktur, så länge mx inte avsöndrar mv, eller klyvs; Om  mx avsöndrar mv, eller klyvs, så full-bordas förstås mx om mx genom det blir mindre än minsta mx; Om alla mx är minsta mx, vilket pläderats för i det tidigare, så fullbordas förstås mx alltid vid (endogen) avsöndring eller (exogen) klyvning.

 

__________

* Blott förutsatt att det existerar mx, och att det inte existerar rörelse, så definierar ett då (förstås) orörligt kluster av mx inte annat än det, några tankar kan det inte definiera, eftersom tankar (rationellt) omöjligt kan definieras av ett orörligt, fullständigt ”fruset”, stelt kluster av mx (tankar kräver rörliga mx, är (mx-)rörlighet). Antas det likafullt vara möjligt, antas (irrationell) holism (att tankar så att säga eteriskt kan omvärva en ”frusen” mx-struktur).

 

** Frågan hur särskilt punkter skulle kunna vara något annat än punkter, är alltså återigen förhanden, hur särskilt punkter skulle kunna äga en massa egenskaper utöver att vara en punkt? Nej, det är fullständigt absurt (som redan konstaterats), en punkt är en punkt och inget annat, antas en punkt vara mer än en punkt, så är det fantasin som definierar något (en punkt) vara mer än vad det är (som så att säga inverst (med fantasin, i fantasins värld) blåser upp detta x till något det inte är); I matematiska modeller kan det eventuellt vara rationellt att abstrahera x≠punkter vara punkter, av analytiska skäl, vilket förstås är något helt annat, då finns ju i minne att x egentligen inte är punkter, utan då endast (i den matematiska modellen) antas vara det av (analytiskt) hanterlighetsskäl.

 

Och även om partiklar (mx) inte är punkter, utan då (små) volymer (kurvor och ytor då också uteslutna, som i princip inte annat än p:n de också), så förefaller det, rekonstaterat, (intuitivt) oerhört absurt att de skulle kunna äga en massa olika egenskaper/krafter. Att anta mx äga attraktionskraft är (intuitivt, i enlighet med ”empirin”) ganska givet (attraktionskraft som kan ses som en slags laddning, en slags (att-raktions)laddning (inte olika sorters)), men mer? Spinn, eller då rotation, till exempel, att mx kan rotera av egen kraft, intuitivt fullstän-digt absurt, eftersom det givetvis kräver att mx äger en inre motor, vilket mx platt inte kan äga, som små mer kompakta volymer, och detta även om denna volym ses vara energi (vad det nu innebär), eftersom den blott är, inte som en jetstråle är riktad i någon riktning, för det krävs en motor, vilket mx endast med en fritt spelande fantasi kan äga. Utan om mx roterar, så är det andra mx attraktionskraft vilken skapar mx rotation, och alltså inte mx självt. Ja, en fritt spelande fantasi tycks överhuvudtaget vara nödvändig för att anta mx äga mer än attraktionskraft, med undantag av repellationskraft och neutralitet, även om de senare krafterna är irrationella om sammanhållning/attrak-tion är det naturen(/E) ”vill ha” (ja, neutralitet, neutrala mx (varken attraherande eller repellerande), är faktiskt det mest rationella att anta, men det tycks då strida mot ”empirin”).

 

 

Den irrationella Klassiska logiken rättfram

(för upplysnings skull)

 

Klassisk logiks grundaxiom är Negationen, vilken kan definieras:

 

N) x=y; x,y≠0(=[inget x](, eller då tomrum i enlighet med E-teorin)).*

 

Vilket antas gälla symmetriskt (x=y (x definierar implikativt identiskt y) och y=x (y definierar implikativt identiskt x)) och där x och y antas vara givna, unika satser/propositioner (på sitt sätt i enlighet med Up); Antingen gäller x, eller så y, för F, inga andra x är aktuella, särskilt då inte 0, förstås i strid mot den rationella grunden.

 

N:s andemeningen är följande (Ù=och, Ú=eller, x’=icke-x); Gp är ”Motsägelselagen” och ”Lagen om det uteslutna tredje” generaliserat:

 

Gp) (x Ù y)’=(x Ú y) (och vice versa; (x Ù y)=(y Ù x) och (x Ú y)=(y Ú x), det är egalt i enlighet med N):

 

(x Ù y)’=(y’ Ú x’) (en De Morgan lag).

 

Och detta senare eftersom det i enlighet med N gäller att:

 

I) x=y’ (och vice versa) och y=x’ (och vice versa).

 

Vilket vidare definierar, i enlighet med N:

 

x’’=x, y’’=y (Dubbla negationens lag).

 

Givet I och N gäller att y’=x’, vilket ger att x’’=y’ och att y’’=x’, vilket givet I definierar Dubbla negationens lag.

 

Implikativt identiskt gäller givet N:

 

N=(x ® y),(y ® x),x,y.

 

(x ® y),(y ® x),x,y=N(; N).

 

Vilket särskilt definierar att:

 

(x ® y)=(x ® y),(y ® x),x,y.

 

(y ® x)=(x ® y),(y ® x),x,y.

 

x=(x ® y),(y ® x),x(,y) (x=y är förstås N igen, och detta kan noteras särskilt definiera: a) x=(y ® x)).

 

y=(x ® y),(y ® x)(,x),y.

 

Detta väldigt nyttiga relationer vid vidare Klassisk logisk definition.

 

Klassisk logik antar vidare en Tautologiprincip (Tp gäller symmetriskt vilket Up’ inte gör):

 

Tp) ¦(x)=x (och vice versa).

 

Alltså att en funktion av x är x, och omvänt att ett x (superklonat) kan antas definiera en funktion av x, till exempel att x=(x Ú x).

 

Givet N, står det sålunda mellan x och y vad gäller ett F, så om z förs in rörande F, så gäller att:

 

z=x,y (z=(x Ú y)).

 

Givet det föregående är det sedan bara att definiera på, ett antal exempel:

 

x=y:

 

(x ® x)=(y ® x)(; Tp):

 

(x ® z)=(y ® z); z=x:

 

-- [x=y]=[(x ® z)=(y ® z)] (en Lp-princip, kanske mer tydligt så om ® byts ut mot Ù (eller +, eller för den delen -)).

 

y=y:

 

x’=(y Ù y):

 

(x Ú x)’=(x’ Ù x)(; N, alltså att y=x, vilket då gäller symmetriskt givet N (också ”bevisat” i de konstaterade relationerna ovan)):

 

-- (x Ú y)’=(x’ Ù y’)(=(y Ù x)).

 

Denna andra De Morgans lag strider mot Gp (x Ù y gäller aldrig i enlighet med N/Gp), och är alltså kontradiktorisk, förstås prekärt för Klassisk logik.

 

(x ® y)=(x ® y):

 

-- (x ® y)=(y’ ® x’) (Transpositionen).

 

(x ® y)=(x ® y):

 

(x ® (y ® y))=((x ® y) Ù (x ® y)):

 

-- (x ® (y ® z))=((x ® y) Ù (x ® z)); z=y.

 

Byt ut Ù mot ®:

 

a) (x ® (y ® z))=((x ® y) ® (x ® z)); z=y.

 

x=x:

 

-- (x Ú x)=x (Principle of tautology (Principia Mathematicas namn), mer allmänt definierad av Tp).

 

y=y:

 

y=(y Ú y):

 

-- y=(x Ú y) (Principle of addition).

 

x=y:

 

(x Ú x)=(y Ú y):

 

-- (x Ú y)=(y Ú x) (Principle of permutation, som även är direkt giltig i enlighet N, som ovan redan sagts):

 

(x Ú (y Ú y))=(y Ú (x Ú x)):

 

(x Ú (y Ú y))=(y Ú (x Ú y)):

 

-- (x Ú (y Ú z))=(y Ú (x Ú z)); z=y (Associative principle).

 

y=y:

 

(y ® y)=((y Ú y) ® (y Ú y):

 

(y ® y)=((x Ú y) ® (x Ú y):

 

-- (y ® z)=((x Ú y) ® (x Ú z); z=y (Principle of summation).

 

x=y:

 

(x ® x)=(y ® y) :

 

-- (x ® y’)=(y ® x’).

 

-- (y’ ® x)=(x’ ® y).

 

y=y:

 

y=(y ® y):

 

y=(x’ ® x’):

 

-- y=(x’ ® (y ® x)’).

 

(y ® x)=(x ® y):

 

(y ® x)=((x ® x) ® y):

 

-- (y ® x)=((y’ ® x) ® y).

 

y=(y ® x):

 

(y ® y)=((y ® x) ® x):

 

-- (y ® x’)=((y ® x) ® y’).

 

(y ® x)=x:

 

(y ® x)=y’:

 

(y ® x)=(y Ù y)’:

 

-- (y ® x)=(y Ù x’)’.

 

y=y:

 

x’=(y Ù x’):

 

-- (y ® x)’=(y Ù x’).

 

(y ® x)=x:

 

(y ® x)=(y’ Ú x).

 

(y ® x)=(x’ ® y’):

 

(x’ ® y’)=((x’ ® x’) ® x):

 

a) (x’ ® y’)=((x’ ® y) ® x).

 

y=y:

 

(x ® y)=(y ® y):

 

(x ® (y ® y))=(y ® (x ® y)):

 

-- (x ® (y ® z))=(y ® (x ® z)); z=y.

 

Så där kan det fortsätta, faktiskt i all oändlighet givet Tp (ett antal av satserna ovan är bevis av satser vilka finns i Principia Logico-Meta-physica, särskilt av ”axiomen” i kapitel 8.1, här markerade med ett a (vilka Zalta definierar svagare med ®)).

 

Relativt hur det konventionellt bevisas är föregående bevis svindlande enkla. En del satser klaras konventionellt dessutom inte av att be-visas, såsom då a-satserna, utan de kallas axiom, vilket de då inte är, utan all Klassisk logik följer ur primärt N (i Gp-mening) och förstås Tp, utan vilken Klassisk logik skulle stå sig slätt.

 

__________

* 0 kan simpliciter inte ingå i N:s definitionsområde, eftersom att definiera icke-0 (icke inget x) givet definiera något specifikt x(=y) är absurt (ad hoc) över alla gränser.