Eller ta alla axiom som Principia Logico-Metaphysica definierar i kapitel 8, i princip att jämföra med Up i Fundamental logiken. En närmast komisk jämförelse. Att Up gäller i Världen torde alla rationella kunna vara eniga om, men Zaltas myller av axiom? Ett myller vilket dessutom, faktiskt (Zalta är inte i närheten av att definiera något motsvarande E), definierar Världen (”E”) mer löst än vad (primärt) Up gör. Och ett myller som då de facto äger sin urgrund i det irrationella N (eftersom Zalta då definierar/förutsätter Klassisk logik), vilket förstås allmänt gör alla dessa Zaltas axiom värdelösa, vilket han och alla andra som inte känner till att N är urgrunden för Klassisk logik förstås inte vet, som just ovetande av detta. Men allmänt borde de mer argumentera (ha argumenterat) för sina axiom, inte allmänt mer eller mindre (ad hoc) bara ta dem för givna (och detta bör förstås inte endast gälla för Klassiska logiker, utan för alla logiker). Det kanske till och med skulle ha fått dem att inse att N (och Tp) är urgrunden för Klassisk logik, med vilket förstås detta arbete inte hade behövt nämna Klassisk logik (den hade redan varit förkastad, eller kanske aldrig definierad/uppfunnen), ja, detta arbete hade kanske redan varit gjort, och jag hade kunnat fokusera på annat.

 

^ Denna andra De Morgan lag visar parentetiskt sagt tydligt på vikten av tolkning, för allmänt om x eller y inte gäller, så är det endast en möjlighet att x och y gäller, likaväl kan något eller några (andra) z≠0 gälla (som möjligheter), liksom ingenting gälla (z=0), men givet N, alltså att det endast handlar om x och y, så är förstås den enda möjligheten att det är x och y som gäller (x Ù y; (x Ú y)’; N, då bortsett från Motsägelselagen ((x Ù y)’)).

 

 

Lite mer om Fundamental logikens innebörd

 

Det att inget är bestämt innan det är bestämt, betyder så att säga att sinnet/tanken är instängd i sin erfarenhet/tanke, sitt sinne, omöjligt kan komma utanför det. Detta med vilket tanken/sinnet som enda möjlighet för mer fast kunskap har att hitta tankar vilka det mer tror på än andra. Och Fundamental logiken hittar då en mer fast tanke i primärt Up. Många hävdar det mer fasta existera i den ”empiriska” erfarenheten. Till exempel av en palm. Men, antas inte Up gälla (eller någon annan (approximativt) motsvarande princip vilken definierar att x=x, att palm=palm),* så är det inte säkert att palmen är palmen, alltså om det inte är förutsatt att x=x, utan det då är möjligt att x≠x. Så (särskilt) Up är en nödvändig förutsättning för att palmen är palmen (eller mer allmänt då att x=x).

 

En del vill hävda att palmen är palmen bortom alla (eventuella) principer, men evident gäller att upplevelsen av en palm inte är identisk med en palm bortom sinnesupplevelsen:

 

x≠y; x är upplevelsen av y, och y det som (per se) existerar bortom upplevelsen (upplevt som x).

 

Om y=x, så är y då sinnesupplevelsen (av y), vilket inte gäller om y existerar per se.

 

Om x=y, så är x (sinnesupplevelsen av y) då y, det som existerar per se, vilket förstås inte gäller om y existerar per se.

 

Om y inte existerar per se, följer direkt att y=x, givet vilket det också gäller att x=y.

 

Det existerar ett avstånd mellan x och y, om y existerar per se. Ett avstånd vilket gör det omöjligt för sinnet som upplever x att avgöra om x har något som helst med något per se existerande y att göra. Sinnet kan endast ANTA något rörande ett förhållande mellan x och y, om x mer eller mindre väl korresponderar mot y, eller inte alls, y=x förstås uteslutet, alltså att x fullständigt korresponderar mot y, x exakt definierar, ”avbildar” y, vilket förstås kräver att y är x, vilket y som existens per se (≠x) givetvis inte är.

 

Så, det handlar alltså om antaganden rörande ”empiriska” x, och lika mycket handlar det om antaganden rörande icke-”empiriska” x, det senare vilket definitivt är evident. Icke-”empiriska” x har dock den fördelen att de är ett med x, de är x, denna ”närhet”, detta icke-avstånd, gör icke-”empiriska” x mer ”hemtama”, mer tillförlitliga, vilket blir särskilt tydligt när tanken hittar ett x som Up, vilket (den rationella) tanken inte ser något alternativ till, en kan faktiskt sägas oerhörd känsla att hitta ett sådant x, vilket (rationellt) inte kan ifrågasättas, det är så nära ett objektivt faktum som det överhuvudtaget går att komma. ”Empiriska” x står sig slätt i jämförelse.

 

Ja, dessa x vilka (rationellt) inte kan ifrågasättas (x*) kan nära nog jämföras med platonistiska x, alltså evigt sanna icke-”empiriska” x, men förstås utan evighetsstämpeln, existerande per se evigt (alltid) giltiga, utan det är blott frågan om antaganden, om än då oifrågasättbara för ett rationellt sinne, ett mänskligt rationellt sinne ska sägas, för ett annat ”rationellt” sinne, än då människans, kanske inte ser x* som rationella, ja, det kan kanske även finnas mänskliga sinnen vilka inte ser x* som rationella, särskilt då Up; Det skulle verkligen vara intressant att höra en motivering av hur x med exakt (identiskt) samma egenskaper kan vara olika.

 

Det handlar alltså (rationellt) om antaganden, det existerar varken (givna, eviga) platonistiska x eller givna (eviga) ”empiriska” x, förstås korresponderande mot empiriska x, för korresponderar ”empiriska” x inte (fullständigt korrekt) mot empiriska x, så är det förstås frågan om rent abstrakta (blott tänkta) tankar; Om x≠x, så är x≠x (i enlighet med Ip/Up), hur mycket det än vill hävdas att (särskilt) approximiteter är (approximativa) sanningar, så är de simpliciter inga (objektiva) sanningar, utan då något rent abstrakt (blott tänkt).

 

Att E definierar existens av eviga möjligheter (vilket kan tolkas platonistiskt)** givet T1 förändrar ingenting av det i föregående stycke sagda, eftersom E bygger på antaganden (rationella, eller inte), särskilt då T1, och alltså inte på något kategoriskt (evigt) givet, med vilket förstås också E är ett antagande, inte något kategoriskt (evigt) givet.

 

__________

* Up definierar Ip (x=x) på ett väldigt kategoriskt sätt, särskilt egenskapsbegreppet gäller underliggande. ”Ip” kan särskilt definieras svagare, mindre kategorisk, att x=x utan att det specificeras mer än så (så att x=x då inte är så specifikt definierat som i Ip). En starkare (än mer kategorisk) definition av ”Ip” är till exempel att utgå ifrån E-teorin, alltså särskilt definiera att x=x; x={mx}(≥mx) (för mv kan motsvarande definieras, och för E (rekonstaterat): E=E; E=∞’mv).

 

** Även om allt möjligt givet E, existerande som eviga möjligheter i E (givet T1), ett med E, manifesterade som mx eller inte, är eviga möjligheter, ”idéer”, i E, vilket förstås gör till exempel idén att Jorden är rund lika evig som att Jorden är platt, att det förra är en rationell idé och det senare en irrationell idé i enlighet med ”empirin” (i vidare mening, till exempel skådat av en astronaut som åkt runt Jorden, en som levt på en och samma plats hela sitt liv kan kanske ha svårare att omfamna den idén, utan får då eventuellt tro astronauten om de skulle träffas) har inte minsta betydelse vad gäller evighetsstämpeln, givet att dessa tankar finns, vilket förstås utgör bevis för att de finns, vilket givet E(/T1, förstås) direkt också definierar deras evighetsstatus; Att något x aldrig kommer att tänkas eller manifesteras som mx andra än definierande en tanke utesluter inte att x existerar som möjlighet kan väl tilläggas.

 

 

Rörande N igen

 

Givet N är då icke-x ett unikt specifikt x(=y), inte =0, och detta då alltid, vilket då inte gäller allmänt:

 

Allmänt definierar icke-x blott att x inte gäller, eller snarare att x inte är i fokus, utan att det är icke-x som är i fokus, även om x kan, eller snarare finns där i bakgrunden, genom x i icke-x, och icke-x definierar inget specifikt, innan icke-x eventuellt definieras definiera något specifikt, direkt (såsom då till exempel N gör), eller indirekt, genom en kontext:

 

Definieras en kontext, kan icke-x eventuellt mer specifikt åtminstone börja ge sig självt, till exempel, rekonstaterat, om E och xÎE definieras, i vilket icke-x närmast definierar E-x, men icke-x definierar allmänt naturligtvis även alla specifika icke-x=yÎE, y som även kan vara kluster(/mängder) av y, liksom även eventuella xÏE, liksom 0 (eller Intet) om x≠0.

 

Eller ta icke-sant (x), i enlighet med N, så menas falskt (x) med icke-sant, vilket allmänt naturligtvis inte behöver gälla, närmast kan icke-sant betyda avgörbart/oavgörbart (x), sannolikt(/osannolikt) (x, med någon sannolikhet), möjligt/omöjligt (x), etcetera, förutom förstås allt annat som inte är sant som begrepp/ord, såsom mögel (mögel≠sant som begrepp, och följaktligen gäller att icke-sant=mögel (tolkat) på det sättet), Sverige eller E; Icke-sant=falskt är en (irrationell) definition, vilket ytterligare sänker Klassisk logik, särskilt i dess sanningsvärdetabellform.

 

Grundläggande matematik givet E

 

Hus byggs från grunden, och samma ska (bör) gälla för logik, att söka hitta axiom(/grund) som passar till något (som ses som) resultat(/teorem) är allmänt irrationellt. Så om (rationella) axiom inte för till något (önskat) resultat, så är allmänt det enda alternativet till att inte förkasta dessa ”resultat” att anta dem ad hoc, som axiom helt enkelt. Grunden är alltså viktigast, teori är åtminstone lika lös som sin grund. ”Allmänt” för det kan finnas undantag, när det kan vara rationellt att anpassa axiomen till ”resultat”, ett exempel på det är det ”empiriska” antagandet att mx äger attraktionskraft, givet konsekvenserna av att inte anta det (vilket i förstone är det mest rationella). 

 

 

Den geometriska grunden

 

Alla kontinuerliga geometriska former (där så att säga pennan inte lyfts) definieras av kurvan (om p’=p, definieras antingen (ett) p, eller att kurvan slutar i p, i det p kurvan började ”ritas”):

 

d(p,p’); p)=p]; p]=p) (givet E:s kontinuitet/homogenitet; Kurvor existerar principiellt mellan alla p som inte är identiska, inte Intet, det går så att säga att rita ett streck mellan p och p’; p’≠p):

 

Minsta kurva/sträcka/distans:

 

dp=min[d(p,p’)]

 

Minsta yta (triangel):

 

y=min[d(dp,p)]; pÏdp.

 

Minsta volym (tetraeder):

 

v=min[d(y,p)]; pÏy.

 

Det matematiska E:

 

E=∞’v.

 

Det Fundamental logiska E:

 

E=∞’mv; mv>,<,=v.

 

Givet resonemanget i avsnittet Lp är ∞’v=∞’mv, vilket kan tyckas ointuitivt om mv≠v, men så är det (rationellt) blott. Vilket har konsekvenser för hur det rationellt ska räknas med infiniteter, och rationellt ska även hänsyn tas till t2:

 

∞’p=dp:

 

np=p; n<∞’.

 

Ja, det rationellt bästa är simpliciter att söka undvika all infinitetskalkyl.

 

 

Den aritmetiska grunden

 

Aritmetik kräver allmänt existens av superkloner, med vilket det enklaste och bästa är att räkna med p:n (punkter, icke-utsträckta positioner), vilka särskilt är bra på det sättet att de kan ses vara superkloner existerande i samma p (vara superkloner av ett (ur-)p), såväl som ses vara olika p (existerande i olika p), detta med vilket grundläggande följande direkt kan konstateras (givet Up):

 

I) n±m=n±m, där n är n antal p, definierande ett naturligt tal (enligt konventionell (arabisk) definition: 1,2,3,..), och m är m antal p, också definierande ett naturligt tal:

 

p+p+p=3 till exempel.

 

Och förstås:

 

p=1.

 

I definierar per se en Lp-princip, alltså att m kan adderas eller subtraheras från en (p-)identitet, i betydelsen att identiteten består, förstås i meningen att det är lika många p:n på bägge sidor om =:

 

[n±m=n±m]=[n=n] (symmetriskt giltigt).

 

Detta brukar kallas annuleringslag, men är förstås ingen (obevisbar) ”lag” givet det föregående, utan en självklarhet, ett evident faktum (givet Up), givet att det handlar om p:n.

 

Denna ”lag” brukar definieras: [n±o=m±o]=[n=m], men givet att det handlar om p:n, så gäller att m=n (m är ingen implikativ identitet (n=m) som definierar något annat än n, utan m är då n (m=n), detta definitivt om det är frågan om superkloniska p:n, men det gäller även om det handlar om olika p:n, det är lika många p:n på bägge sidor om =, även om det då är frågan om olika p:n, inte superkloniskt identiska p:n), symmetri gäller:

 

n=m; m=n.

 

Och förstås även ”reflexivitet” (givet Up):

 

n=n.

 

Och trivialt gäller även ”transitivitet” (eftersom symmetri gäller, och alltså m,o=n):