Det handlar alltså (rationellt) om antaganden, det existerar varken (givna, eviga) platonistiska x eller givna (eviga) ”empiriska” x, förstås korresponderande mot empiriska x, för korresponderar ”empiriska” x inte (fullständigt korrekt) mot empiriska x, så är det förstås frågan om rent abstrakta (blott tänkta) tankar; Om x≠x, så är x≠x (i enlighet med Ip/Up), hur mycket det än vill hävdas att (särskilt) approximite-ter är (approximativa) sanningar, så är de simpliciter inga (objektiva) sanningar, utan då något rent abstrakt (blott tänkt).

 

Att E definierar existens av eviga möjligheter (vilket kan tolkas platonistiskt)** givet T1 förändrar ingenting av det i föregående stycke sagda, eftersom E bygger på antaganden (rationella, eller inte), särskilt då T1, och alltså inte på något kategoriskt (evigt) givet, med vilket förstås också E är ett antagande, inte något kategoriskt (evigt) givet.

 

__________

* Up definierar Ip (x=x) på ett väldigt kategoriskt sätt, särskilt egenskapsbegreppet gäller underliggande. ”Ip” kan särskilt definieras sva-gare, mindre kategorisk, att x=x utan att det specificeras mer än så (så att x=x då inte är så specifikt definierat som i Ip). En starkare (än mer kategorisk) definition av ”Ip” är till exempel att utgå ifrån E-teorin, alltså särskilt definiera att x=x; x={mx}(≥mx) (för mv kan mot-svarande definieras, och för E (rekonstaterat): E=E; E=∞’mv).

 

** Även om allt möjligt givet E, existerande som eviga möjligheter i E (givet T1), ett med E, manifesterade som mx eller inte, är eviga möjligheter, ”idéer”, i E, vilket förstås gör till exempel idén att Jorden är rund lika evig som att Jorden är platt, att det förra är en rationell idé och det senare en irrationell idé i enlighet med ”empirin” (i vidare mening, till exempel skådat av en astronaut som åkt runt Jorden, en som levt på en och samma plats hela sitt liv kan kanske ha svårare att omfamna den idén, utan får då eventuellt tro astronauten om de skulle träffas) har inte minsta betydelse vad gäller evighetsstämpeln, givet att dessa tankar finns, vilket förstås utgör bevis för att de finns, vilket givet E(/T1, förstås) direkt också definierar deras evighetsstatus; Att något x aldrig kommer att tänkas eller manifesteras som mx andra än definierande en tanke utesluter inte att x existerar som möjlighet kan väl tilläggas.

 

 

Rörande N igen

 

Givet N är då icke-x ett unikt specifikt x(=y), inte =0, och detta då alltid, vilket då inte gäller allmänt:

 

Allmänt definierar icke-x blott att x inte gäller, eller snarare att x inte är i fokus, utan att det är icke-x som är i fokus, även om x kan, eller snarare finns där i bakgrunden, genom x i icke-x, och icke-x definierar inget specifikt, innan icke-x eventuellt definieras definiera något specifikt, direkt (såsom då till exempel N gör), eller indirekt, genom en kontext:

 

Definieras en kontext, kan icke-x eventuellt mer specifikt åtminstone börja ge sig självt, till exempel, rekonstaterat, om E och xÎE defini-eras, i vilket icke-x närmast definierar E-x, men icke-x definierar allmänt naturligtvis även alla specifika icke-x=yÎE, y som även kan va-ra kluster(/mängder) av y, liksom även eventuella xÏE, liksom 0 (eller Intet) om x≠0.

 

Eller ta icke-sant (x), i enlighet med N, så menas falskt (x) med icke-sant, vilket allmänt naturligtvis inte behöver gälla, närmast kan icke-sant betyda avgörbart/oavgörbart (x), sannolikt(/osannolikt) (x, med någon sannolikhet), möjligt/omöjligt (x), etcetera, förutom förstås allt annat som inte är sant som begrepp/ord, såsom mögel (mögel≠sant som begrepp, och följaktligen gäller att icke-sant=mögel (tolkat) på det sättet), Sverige eller E; Icke-sant=falskt är en (irrationell) definition, vilket ytterligare sänker Klassisk logik, särskilt i dess san-ningsvärdetabellform.

 

Grundläggande matematik givet E

 

Hus byggs från grunden, och samma ska (bör) gälla för logik, att söka hitta axiom(/grund) som passar till något (som ses som) resultat(/-teorem) är allmänt irrationellt. Så om (rationella) axiom inte för till något (önskat) resultat, så är allmänt det enda alternativet till att inte förkasta dessa ”resultat” att anta dem ad hoc, som axiom helt enkelt. Grunden är alltså viktigast, teori är åtminstone lika lös som sin grund. ”Allmänt” för det kan finnas undantag, när det kan vara rationellt att anpassa axiomen till ”resultat”, ett exempel på det är det ”em-piriska” antagandet att mx äger attraktionskraft, givet konsekvenserna av att inte anta det (vilket i förstone är det mest rationella). 

 

 

Den geometriska grunden

 

Alla kontinuerliga geometriska former (där så att säga pennan inte lyfts) definieras av kurvan (om p’=p, definieras antingen (ett) p, eller att kurvan slutar i p, i det p kurvan började ”ritas”):

 

d(p,p’); p)=p]; p]=p) (givet E:s kontinuitet/homogenitet; Kurvor existerar principiellt mellan alla p som inte är identiska, inte Intet, det går så att säga att rita ett streck mellan p och p’; p’≠p):

 

Minsta kurva/sträcka:

 

dp=min[d(p,p’)]

 

Minsta yta (triangel):

 

y=min[d(dp,p)]; pÏdp.

 

Minsta volym (tetraeder):

 

v=min[d(y,p)]; pÏy.

 

Det matematiska E:

 

E=∞’v.

 

Det Fundamental logiska E:

 

E=∞’mv; mv>,<,=v.

 

Givet resonemanget i avsnittet Lp är ∞’v=∞’mv, vilket kan tyckas ointuitivt om mv≠v, men så är det (rationellt) blott. Vilket har konse-kvenser för hur det rationellt ska räknas med infiniteter, och rationellt ska även hänsyn tas till t2:

 

∞’p=dp:

 

np=p; n<∞’.

 

Ja, det rationellt bästa är simpliciter att söka undvika all infinitetskalkyl.

 

 

Den aritmetiska grunden

 

Aritmetik kräver allmänt existens av superkloner, med vilket det enklaste och bästa är att räkna med p:n (punkter, icke-utsträckta positio-ner), vilka särskilt är bra på det sättet att de kan ses vara superkloner existerande i samma p (vara superkloner av ett (ur-)p), såväl som ses vara olika p (existerande i olika p), detta med vilket grundläggande följande direkt kan konstateras (givet Up):

 

I) n±m=n±m, där n är n antal p, definierande ett naturligt tal (enligt konventionell (arabisk) definition: 1,2,3,..), och m är m antal p, också definierande ett naturligt tal:

 

p+p+p=3 till exempel.

 

Och förstås:

 

p=1.

 

I definierar per se en Lp-princip, alltså att m kan adderas eller subtraheras från en (p-)identitet, i betydelsen att identiteten består, förstås i meningen att det är lika många p:n på bägge sidor om =:

 

[n±m=n±m]=[n=n] (symmetriskt giltigt).

 

Detta brukar kallas annuleringslag, men är förstås ingen (obevisbar) ”lag” givet det föregående, utan en självklarhet, ett evident faktum (givet Up), givet att det handlar om p:n.

 

Denna ”lag” brukar definieras: [n±o=m±o]=[n=m], men givet att det handlar om p:n, så gäller att m=n (m är ingen implikativ identitet (n=m) som definierar något annat än n, utan m är då n (m=n), detta definitivt om det är frågan om superkloniska p:n, men det gäller även om det handlar om olika p:n, det är lika många p:n på bägge sidor om =, även om det då är frågan om olika p:n, inte superkloniskt iden-tiska p:n), symmetri gäller:

 

n=m; m=n.

 

Och förstås även ”reflexivitet” (givet Up):

 

n=n.

 

Och trivialt gäller även ”transitivitet” (eftersom symmetri gäller, och alltså m,o=n):

 

n=m=o (eller som det brukar skrivas: n=m, m=o ® n=o).

 

”Kommutativitet” kan vidare konstateras gälla vid addition, det är blott att rada upp p:na så ses att det gäller:

 

n+m=m+n.

 

Kommutativitet vid subtraktion gäller inte om [-]≠[+]:

 

n-m≠m-n; m≠n.

 

Men om [-]=[+], så gäller det, vilket det också blott är att rada upp p:na för att se att det gäller; Om m>n i n-m (n exklusive m), så defini-erar antalet p>n ”negativa” p:n, vilket kan definieras med absolutbeloppstecknet:

 

|n-m|=|m-n|.

 

För n-n definieras bäst:

 

n-n=0, -n+n=0, där 0 är idempotent tomrum:

 

0n=0, 0/n=0, n/0=0, n±0=n (för multiplikation och division se vidare nedan).

 

Om n=-n, så:

 

-n--n=0, vilket givet att -n+n=0 ger (givet Up):

 

--n=+n:

 

II) --n=n.

 

”Associativitet” gäller evident också, att additionsordning inte har någon betydelse, det är också bara att rada upp p:na för att se det:

 

(m+n)+o=m+(n+o).

 

Det att p=1 gör det enkelt att definiera multiplikation, genom att samla m grupper av n antal 1:or eller då p:n:

 

n1+n2+n3+..+nm=nm (n m antal gånger).

 

Och ordningen spelar förstås ingen roll, det är återigen endast att rada upp p:na för att se det, vilket definierar ”kommutativitet”:

 

nm=mn (m n antal gånger är identiskt med n m antal gånger).

 

”Annuleringslagen” följer direkt på detta:

 

[on=on]=[n=n].*

 

Och ”associativitet”:

 

(nm)o=n(mo).

 

Vilket direkt kan inses genom att rada upp p:n, men även kan bevisas på detta sätt:

 

Tag nm o gånger:

 

nm1+nm2+..+nmo, vilket givet kommutativiteten är detsamma som att ta o nm gånger: