Fysik mer allmänt, på grundnivå

 

Kausalitet

 

Fenomen (x) kan på grundnivå allmänt påverka andra fenomen (y) på tre sätt:

 

1) x stöter till y genom att äga direktkontakt med y.

 

2) x ”attraherar” y (särskilt på avstånd).

 

3) x ”repellerar” y (särskilt på avstånd).

 

På högre nivå, vilket för in i socialvetenskap, kan x eventuellt påverka y genom kommunikation, ointressant i sammanhanget.

 

2 och 3 kan eventuellt ske genom ”snören” (snarast ihopkopplade/ihophakade partiklar) vilka x så att säga vevar in eller vevar ut (snarast stöter ut) så att y då närmar eller fjärmar sig x. Detta vilket måhända kan förekomma på mikronivå, men vilket i enlighet med ”empirin” förefaller att inte förekomma på makronivå. En väldig ”väv” skulle i så fall förkomma, sammanbindande alla x och y. Dessutom skulle x variera i omfång beroende på om ”snörena” är invevade eller utvevade, vilket inte heller förefaller att gälla i enlighet med ”empirin”:

 

2 och 3, särskilt på lite avstånd, är blott verkande krafter.

 

Eventuella krafter vilka förstås sitter i mx.

 

Materiellt identiska mx (bestående av lika många mv), endast åtskilda av position, antas i enlighet med Up:s anda att vara exakt lika, eller då (materiellt) identiska, bortsett från position.

 

Attraktion verkar vara mest förekommande, x håller allmänt ihop, med vilket naturen är irrationell om den ”definierar” mx både kunna attrahera och repellera (kanske växelvis), eller ”definierar” olika mx (bestående av olika mängd mv) i huvudsak antingen vara neutrala, attraherande eller repellerande   

 

Alla mx äger (rationellt) attraktionskraft, och endast attraktionskraft.

 

Olika mx (bestående av olika mängder mv) äger med detta endast olika attraktionskraft (lika, eller identiskt lika mx, bortsett från positi-on, äger exakt samma attraktionsförmåga); Större mx kan rekonstaterat sönderfalla (avsöndra mv) och fortsatt vara stabila, tills minsta

mx-storlek uppnås, vid vilken mx fullbordas när mx sönderfaller; Om mx särskilt kan fullbordas? En inte helt lätt fråga att besvara, utan det får här hänvisas till T2, vilket då definierar att mx både fullbordas och skapas, skapas av rymd (som komprimeras, i rum-/rymdkon-traktioner), och med tiden övergår i/till rymd igen (genom totalt sönderfall (fullbordan/diffusion)).

 

Och repellation är med detta 1, stötrörelse, vilken med det förstås endast kan förekomma i ett närområde (till skillnad från attraktionen, vilken i enlighet med ”empirin” förefaller att kunna verka på väldiga avstånd), inom vilket mx stöter bort andra mx.

 

Rörelse

 

Detta att mx ”hoppar” (t2), inte är i några positioner under dessa momentana ”hopp” (under tp) är förstås extremt ointuitivt. Men åtmin-stone lika ointuitivt är att mx som ändlighet kan vara i ett infinit antal positioner, att en ändlig situation kan vara ett oändligt antal situa-tioner (detta vilket då också strider mot T2, definierar mx vara E).

 

Utan faktiskt, kan frågan ställas om rörelse överhuvudtaget existerar (vilket redan Parmenides (ca 520–455 f.Kr.) och hans lärjunge Ze-non (ca 490–430 f.Kr.) frågade sig)? Även om också det förefaller absurt, rörelse är evident något gängse närvarande, till exempel att jag nu knappar på tangentbordet. Men kanske inte om allt som upplevs är ren tanke (vilket redan George Berkeley (1685–1753) var inne på). Det är en villfarelse att det skulle existera en fysisk (så kallad empirisk) värld, bortom det erfarna, bortom tanken. Nej, det är oerhört svårt att ta in. Att det bara skulle vara tanke, till exempel överlämnad åt kylan, snön och blåsten på någon bergstopp. Vad är det då som felar? Varför går det inte teoretiskt att förstå rörelse, på ett förnuftigt sätt? Att hävda dessa ”hopp” inte existera (såsom motsvarande görs inom topologin), utan att det är frågan om ”hopp” över Intet, gör ingenting mer förnuftigt, snarare tvärtom, eftersom Intet sålunda är ett kontra-diktoriskt begrepp (T1). Nej, rumslig kontinuitet måste hävdas vara det enda rationella, och då är det rationellt blott så att mx måste ”hop-pa” åtminstone dp för att komma till en ny position, och detta då (givet existens av p, positioner inte åtminstone är dp) eftersom mx (rati-onellt) inte kan vara i alla pÎdp (dp=’p, och detta då eftersom det är absurt att mx som ändlighet kan vara i ett oändligt antal situation-er(/positioner)), utan följaktligen endast kan vara i ett finit antal pΔdp”, vilket principiellt definierar det existera åtminstone ett minsta avstånd dp mellan varje pΔdp” över vilket mx åtminstone måste ”hoppa” vid rörelse. ”Hopp” vilka förvisso (troligtvis) är oerhört korta, men ändå, mx är inte i någon position i dessa ”hopp”, vilket då är extremt ointuitivt. Skulle en helt tät skiva kunna sättas upp mellan ett ”hopps” begynnelseposition och ändposition, så skulle den inte hindra mx, utan mx helt enkelt ”hoppa” igenom skivan. Skulle mx hindras skulle det bevisa att mx är i alla p i en rörelse, att kontinuerlig rörelse är det som gäller (existerar), irrationellt. Dock förmodligen ett helt ogörligt experiment. Särskilt måste ”hoppen” vara längre än en skivas tjocklek En tjocklek förstås definierad av de mx vilka bygger ski-van vilket bara det kanske är omöjligt att uppnå.

 

Även det att det ad hoc måste antas att stötta mx åtminstone ”hoppar” någorlunda i det stötande mx stöt/”hopp”-riktning för att förklara mer bestämd rörelse (om mx ”hoppar”) för tanken till att det kanske inte existerar någon empiri, eller att rörelse likväl är kontinuerlig (så att det stötande mx genom sin (kontinuerliga) framfärd kan styra (mer ”mjukt” kan stöta, knuffa) det stötta mx (i viss) färdriktning), vil-ket dock då förstås för tillbaka till det ointuitiva med ett infinit antal situationer i en finit situation.

 

Ja, även det att mx blott attraherar är faktiskt ointuitivt, en (komplett osynlig) blott verkande kraft? Vilken även den, faktiskt, talar för att det inte existerar någon empiri. Eller alternativt talar för en empiri vilken hänger ihop, vilket betyder att partikelbegreppet måste överges, ja, överhuvudtaget måste tanken i det fallet överge tanken på (idén om) att något enskilt, skilt från annat, existerar. Vilket återinför tanken på en ”väv”, särskilt där den ”empiriska” erfarenheten inte ser någon ”väv”. Och det återinför även frågan hur denna ”väv” kan expandera och kontraktera, lokalt som globalt/universellt? Det inre ögat ser närmast något enhetligt pulserande. Ett enhetligt vilket givet T2, som en-het, måste skapas i en E-kontraktion, vilket närmast förefaller groteskt. Ja, spontant förefaller detta med en ”väv” fullständigt absurt, men, det går kanske att justera till detta, till något mer intuitivt, så får kanske återkomma till det (om än inte så troligt).

 

Detta att (rationell) analys definierar ”hopp”, att rörelse inte kan vara mer bestämd och en blott verkande attraktionskraft, är minst sagt märkligt, särskilt som alternativen är minst lika märkliga, icke-existerande empiri eller en enhetlig ”väv” (den ointuitiva kontinuerliga rörelsen (ett oändligt antal situationer i en ändlig situation, vilket då även strider mot T2, definierar minsta rörelse vara E) förklarar mer bestämd rörelse, blott verkande attraktionskraft föreligger dock fortsatt, och förstås ointuitiv(/absurd) kontinuerlig rörelsen).