Skärningen (Ç) mellan y och x när yÎx är Fundamentallogiskt y, så y är alltså 0, 6 med denna tolkning definierar alltså att 0 är ett ele-ment i varje mängd x≠0, så 6 kan definieras:

 

0Îx (med vilket x kan inkludera 0, inte endast behöver definiera x≠0).

 

Ja, det finns intuition i det (i enlighet med E-teorin), att tomrum består när något plockats bort, men vid mängddefinition förefaller denna ontologiska aspekt redundant, det är elementantalet som är det viktiga i mängdlära, inte att dessa element existerar mot bakgrund av tomrum, känns mest som definition av ett onödigt bihang, även om det inte kan ställa till med problem givet att 0 är idempotent tomrum.

 

Oändlighetsaxiomet (7) kan definieras vara ett ovillkorat Potensaxiom (5):

 

yÎx ® yÎz.

 

Och är med det än mer abstrakt än Potensaxiomet, Potensaxiomet som faller in i samma kategori som 7 om x (i 5) tillåts vara infinit.

 

Substitutionsaxiomet (8) för in funktionsbegreppet, om det i grunden antas handla om samma superklon (vilken det mängdteoretiskt man-ipuleras med), så definierar 8:

 

x ® x(Îx)Îx².

 

Vilket förstås gäller, x² som är en funktion, med vilket det blir tydligt vad 8 handlar om, nämligen att mängder antas vara funktioner, eller att funktioner kan ses vara mängder, till exempel x² är då en funktion av mängden x; Varje x i mängden x definierar ett x i mängden x², då definierat av x², vilket är fullständigt intuitivt. Och att generalisera detta till att gälla för olika superkloner, x, y, z, etcetera, i samma funktion (¦(x,y,z,..)), är inget problem, vilket lätt inses genom att tänka sig alla variabler utom en (x) vara konstanter (k), med vilket det förstås principiellt är frågan om en funktion med endast en superklon (x), vilken förändras (ger upphov till en annan funktionsmängd) när ”konstanterna” förändras, så följande kan definieras för enkelhetens skull rörande detta grundläggande:

 

¦(x,y,z,..)=¦(x,k).

 

Vilket för det första definierar så kallad välordning, genom variation av k. Och för det andra definierar ”Urvalsaxiomet” (givet Up’):

 

g(¦(xn,k))=xn.

 

Att det existerar en funktion g vilken definierar ut ett funktionsvärde (ett x) ur varje ¦(xn,k).

 

Så, summa summarum inget större problem med dessa Zermelo-Fraenkel-axiom, det enda som skaver är infinitetsbegreppet, även om det är oundvikligt, till exempel då i dp=∞’p. Utan (den rationella) tanken får så att säga söka hålla det infinita i schack, inte (till)låta det föra sinnet iväg bortom kontroll (genom blind tilltro till statuerade satser före (det rationella) förnuftet).   

 

 

Rörande kvantmekanikens x+(-x)

 

Förutsatt relativitetsteorierna gäller att x+(-x)=Intet, eftersom Intet omger Einsteins universum, och med det (förstås) även omger de min-sta beståndsdelarna (fotonerna, i enlighet med Einsteins ljusmaskteori då). Så inversen till annihilation ‒ Annihilation föreligger mellan partikel (x) och anti-partikel (-x) ‒ skapelse, måste med det hämta sin kraft ur Intet (se vidare nedan)), skapelse uppstår ur Intet, vilket är absurt även om Intet antas existera (Intet som Einstein då antar existera), vilket för över i att:

 

x+(-x)=0, alltså rum.

 

Alltså att inversen till annihilation, att den möjliga, potentiella eller virtuella partikeln som det kan definieras,* hämtar sin kraft, till sin (materiella) tillblivelse, skapelse, ur (det rena) rummet, så att säga genom att suga upp mv (”energi”). Men att en virtuell partikel, alltså en möjlig, (ännu) inte materiellt förefintlig partikel, alltså rent rum ({mv}≠mx), skulle kunna suga upp mv, kan konstateras vara identiskt med att anta uppkomst ut Intet, utan det är i så fall frågan om det omvända, till att ”suga upp”, nämligen rymdkontraktioner, rymdkom-pressioner. I båda fallen är det frågan om rymdrörelse mot ett område, men externt, exogent förorsakad om det är frågan om rymdkon-traktioner, endogent orsakad, av området ifråga, om det är frågan om ”suga upp”, absorption. Och att anta exogen verkan är då mer ratio-nellt än att anta endogen verkan, då när det är frågan om rent rum, särskilt som exogen verkan de facto föreligger om det handlar om rymdrörelser förorsakade av attraktion (från mx) eller om mx vilka stöter bort mv. E-kontraktioner, när det är E per se som förorsakar rymdkontraktion, ”intuitivt” genom brytningen mellan finit och infinit, är endogena, men allmänt ser tanken dessa fenomen vara väldigt stora (allmänna) fenomen, inte som väldigt små (och med det direkt specifika, per se specifika; Specificitet som förstås också finns lokalt i stora (allmänna) rymdkontraktioner, särskilt där mx skapas (om mx skapas)). Givet begreppet virtuell partikel, kan små rymdkontraktio-ner, då förorsakade av E, ses som det vilket ger de virtuella partiklarna kraft att (materiellt) bli till.

 

Ju mindre rymdkontraktioner som kan förekomma desto mer tenderar det mot att skapelse av mx är ett evigt (alltid) förekommande feno-men (någonstans i E), i strid mot T2. Utan E måste, givet T2, så att säga emellanåt sätta stopp för små rymdkontraktioner (hur de än är förorsakade), vilket E rationellt simpliciter inte kan (det är att (absurt) göra E till något ”intelligent”), med vilket (väldigt) små rymdkon-traktioner kan uteslutas från att existera, utan rymdkontraktioner skapande mx är följaktligen större fenomen.

 

__________

* Alla (existerande) x(≠E) existerar givet T1 och T2 åtminstone som möjligheter. E-teoretiskt då ytterst materialiserade genom rymdkon-traktioner (ytterst skapande mx, vilka i sin tur (eventuellt) skapar x={mx}, i meningen mer sammanhållna (kluster av) mx; ett mxÎx till-hör genom attraktionskraften mer x än något annat x). Så virtuella, i meningen möjliga partiklar, är följaktligen fullt möjligt, ja, givna, för redan mx är förstås virtuella=möjliga innan de skapas i rymdkontraktioner (givet att det materiellt existerar (kan existera) mx).

 

 

En reflektion

 

”Till grund för min existens ligger inte ett tigande, kallt, ogästvänligt eller likgiltigt universum, utan en relation med något som svarar.” Skriver Hartmut Rosa i ”Demokratie braucht Religion” (Kösel-Verlag, 2022) läser jag i en tidningstext, direkt efter att ha skrivit föregå-ende avsnitt. Jag vet inte om Rosa verkligen menar Universum, eller bättre E, men gör han det, så är det förstås nonsens. För E äger (rati-onellt) inga känslor (är varken likgiltigt eller något annat emotionellt), åsikter (grundade på känslor eller(/och) förnuft, eller något annat) eller intentioner, är varken ändamålslöst eller ändamålsfyllt, utan blott endast är. Och detsamma gäller för mx, de blott endast är, precis som E, den enda skillnaden är att mxÎE, och att mx är ändliga (givet E-teorin) och E evigt. mx vilka då skapas i E-kontraktioner eller an-dra rymdkontraktioner (skapade av mx-attraktion eller av mx undanstötta mv), och sedan eventuellt kan ingå i olika x, tills mx till slut klyvs av andra mx och fullbordas (återgår till mv igen), eller endogent fullbordar sig själv (genom avsöndring av mv).

 

Det är endast x, kluster av mx, vilka eventuellt kan äga känslor, åsikter och intentioner (givet att sådant existerar, vilket det evident gör, det är blott att se till sig självt), tankar kort och gott, vilket i grunden simpliciter är ett kluster av mx, är mx-rörelser i ett sådant kluster, eftersom ”frusna” mx inte kan definiera några rörliga tankar, det definierar en kontradiktion, utan i så fall definieras en ”frusen” tanke,* vilket i alla fall jag inte upplever, utan varenda tanke jag upplever rör sig, hur mycket jag än söker så att säga hålla fast dem, så finns det alltid särskilt en känsla av tid, en uppfattning av ett pågående hur mycket tanken x, på en bil eller en moralisk regel till exempel, hålls kvar, så pågår tanken på denna bil eller regel, hur oförändrad ”bilen” eller regeln än är: tanken rör sig även i detta fall, även om jag inte tänker på något, är tom i sinnet, så upplever jag likafullt att tanken (denna tomma tanke) tidsligt rör sig, skulle den stanna, bli ”frusen”, så är jag förmodligen död, och kan inte uppleva denna ”frusna” tanke (givet att jag E-teoretiskt är mx). Utan det får väl i så fall obducenten av ”mig” söka utröna genom att tolka den ”frusna” mx-strukturen (vilken om sin sista tanke var tom förstås inte är mycket att utröna).

 

__________

* Bestående av ett ”fruset” kluster av mx, inte av något (q) omvärvande detta ”frusna” kluster av mx, det definierar holism.

 

 

Hur ska tid definieras?

 

Einstein definierar tiden vara definierad av ljusets hastighet (c), vilket enligt hans syn betyder att tiden går fortare ju mindre ljuset attraheras (av attraktion), och långsammare ju mer det attraheras. E-teoretiskt gäller det omvända, vad gäller ljus, såväl som för allt annat, att det attraktionsmässigt rör sig fortare ju mer det attraheras, och långsammare ju mindre det attraheras. Med vilket c inte är något vidare mått på tiden (både Einsteinskt och E-teoretiskt), alltför relativt (även om det i relativitetsteorierna är en poäng att tiden (objektivt) är c).

 

Nej, något mer fast måste sökas. mx uppkomst och fullbordan är det som i första hand kommer i åtanke. mx vilka så att säga hinner bli så gamla att de fullbordar sig själva. Vilket givet A1 och Up-andan att identiskt samma x förutom till position är identiskt lika, äger identiskt samma egenskaper, med vilket mx (vilka inte klyvs av andra mx) då förstås existerar lika lång ”tid”. En tid, om mx existerar väldigt länge, dock väldigt svår, om inte omöjlig, att bestämma (längden av). Så ”atomur” är väl inte så dumt, de definierar tid på grundval av ett som det förefaller väldigt exakt cykliskt beteende hos atomer (kluster av mx). Ett cykliskt beteende som tyvärr (om än ganska givet, givet E-teorin), vad tidmätning anbelangar, förändras beroende på hur mycket attraktion atomuret/atomerna utsätts för (ju högre attraktion des-to trögare atomur/atomer, och vice versa),* med vilket atomur (ett specifikt sorts atomur) för mer exakt tidmätning förstås måste vara på ett ställe där uret utsätts för (så exakt) samma attraktion över tid (som det bara går).

 

__________

* De som tror på relativitetsteorierna tolkar (förstås) denna variation beroende på attraktion hos atomuren i enlighet med dem (att variati-onen beror på c-förändring, atomuret/atomerna ser de som opåverkat/opåverkade; Klockors förändrade tidmätning (∆t) ser de vara ett re-sultat av förändrad ljushastighet (∆c), det går inte att göra annat än att ta sig för pannan). I enlighet med E-teorin gäller denna variation då simpliciter eftersom ju mer attraktion x utsätts för, desto mer påverkas x (av denna attraktion), och vice versa.

 

 

Metalogik

 

Givet T1, så existerar då inte Intet. Släpps på T1, Intet antas kunna existera, så öppnar sig principiellt ett antal existentiella möjligheter (särskilt då för Einsteins relativitetsteorier), vilka inte specifikt behöver gås in på, utan analysen kan hålla sig till det grundläggande vad gäller detta, nämligen att d(p,p’) inte existerar, att Intet existerar mellan p och p’ om blott dessa två p:n antas existera. Vilket intuitivt är fullständigt absurt, om p och p’ existerar i olika positioner (i samma dimension) så existerar intuitivt blott ett avstånd (rum) mellan p och p’. Men det gör det förstås principiellt inte om det (i en princip) antas inte göra så (T1 inte antas):

 

p,p’; p,p’ÎE, d(p,p’)ÏE:

 

p]≠p).

 

Det senare är intuitivt, för intuitivt råder ett avstånd redan mellan p] och p), alltså mellan p och ett på p direkt följande p(≠p), alltså att p]≠p), men det gäller då inte om kontinuitet gäller, i vilket fall då p]=p), vilket är intuitivt, eftersom ett avstånd förstås (intuitivt) råder mellan p] och p) om p]≠p), och dessutom gäller det då i enlighet med Lp (t1). Så de som vill anta detta att p]≠p) måste följaktligen för-kasta Lp, vilket närmast utplånar möjligheten för matematisk definition. Ja, detta är inte lätt, även om T1 antas är det svårsmält att p]=p), men på samma gång är det inte det, det handlar ju om kontinuitet, att det inte får råda ett mellanrum mellan p och närmast efterföljande p, utan då att p]=p). Detta matematiska vilket ytterligare visar på matematisk problematik. Den Fundamentala logiken hamnar allmänt inte i denna matematiska problematik eftersom den blott antar kontinuitet råda, primärt i enlighet med T1, ser p som ren abstraktion (något blott tänkt, vilket kan äga sitt värde, men lika gärna inte äger något värde).

 

 

mx mer rigoröst

 

mx skapas (sålunda) i rymdkontraktioner, allmänt uttryckt genom att mv samlas på samma plats, vilket när tillräckligt många mv samlats på samma plats (givet möjligheten för mx) skapar ett åtminstone någorlunda stabilt mx på denna plats. mx vilka antingen är absorbativa, eller stabila, i meningen inte absorbativa. Stabila mx stöter undan mv i deras väg, absorbativa mx absorberar mv i deras väg. Om mx stän-digt är absorbativa, så tenderar det följaktligen mot eviga mx, att absorption kan motverka avsöndring, få mx att fortexistera. Givet T2 får ingen sådan möjlighet existera, så:

 

mx tenderar mot stabilitet (att vara icke-absorbativa), om de inte är stabila redan vid skapelse.

 

Stabila mx vilka avsöndrar mv och efter det blir absorbativa tenderar med det att återigen bli stabila, med vilket återigen möjlighet för ev-iga mx föreligger:

 

Stabila mx vilka avsöndrar mv fullbordas, blir inte absorbativa mx; mx kan eventuellt endast vara absorbativa i ett inledningsskede:

 

Stabila mx består av samma (x) antal mv (av samma mängd/volym rum(/”energi”), och fullbordas alltså när de avsöndrar mv, de är sålun-da minsta stabila mx (stabilt x=min[stabilt x])).

 

För annars, i strid mot Up:s anda, så kan samma antal mv (i ett mx) i ena fallet vara stabilt, i andra fallet innebära fullbordan.

 

Detta vilket förstås betyder att stabilitet inträder när mx uppnår x antal mv, antingen direkt i rymdkontraktionen, eller efter viss tids ab-sorption.

 

Stabila mx vilka då vidare äger egenskapen att kunna avsöndra mv (när ”klockan” så att säga är slagen), vilket då fullbordar mx (mx åter-går till att vara mv, eller snarare återgår till att vara (rent) rum (ren volym)). Och vidare antas då mx äga attraktionskraft (för mer stabilt sammanhållna kluster av mx), ett mx omgivande attraktionsfält, vilket attraherar andra mx, vilka är inne i detta attraktionsfält, mot mx. I kontexten kan vidare frågas hur mycket mx även attraherar den sig omgivande rymden (bestående av mv), att mx gör det är givet, efter-som rymden (mv) precis som mx är mv, frågan är endast hur mycket. Om väldigt mycket, så skulle det särskilt i Jordens närhet ständigt pågå väldigt mycket mx-skapande (genom rymdkontraktioner), vilket det evident inte gör, så väldigt mycket kan mx uteslutas från att attrahera mv. Men detta att anta mx vara attraherande innebär hursomhelst att rymd så att säga grötar ihop sig kring attraherande objekt, vilket inte känns helt tillfredställande. Men alternativet är då att anta att mx inte attraherar, vilket då inte heller är tillfredställande (det gör då x(={mx}) till ”lösan sand”); Att anta mx sända ut (”växelverkande”) a är då per se absurt, men antas det likafullt, alltså att a kan attra-hera mx (alltså på något sätt kan dra i mx), så utesluter inte det att a även kan attrahera (”växelverka” med) själva rummet, med vilket detta ”ihopgrötande” principiellt föreligger även under antagande av a (vilket med det förstås inte är ett bättre antagande, än att anta mx blott attrahera, ur ”ihopgrötande”-synpunkt).