M=M.

 

Ja, 1 kan förenklas (unifieras) ytterligare, så att slutsatsen (M=M) följer mer direkt/evident:

 

1) M=F(M’)+M; F(M’)ÎM’:

 

M=M’+M; Up’:

 

M≠F(M)=M; Up, Up’:

 

M=M.

 

2) M=M; F(M’)ÎM.

 

Båda fallen utfaller sålunda i att M=M. Fall 1 är dessutom ointuitivt, att F(M’)ÏM? Utan det intuitiva är naturligtvis att F(M’)ÎM, att F(M) är en intern M-process, inte en extern M’-process (utanför M).

 

Ergo: M=M; Up. Eller så gäller då II, förutsatt existensen (givet ett antagande) av M’.

 

Snarare stärker införandet av ett funktionellt förhållande (mellan M och M’) konklusionen att M=M. För hur veta att detta funktionella förhållande, detta beroende, eller denna process korrekt för över information om M’ till M? Visst, denna process kan antas vara tillförlitlig. Men, om den inte är det, antagandet är fel?

 

M är alltså reflexivt slutet i sig själv, och dessutom unikt, givet Up:

 

M=M; M=[unikt M].

 

M är endast medvetet om sig självt, om M. Om M’ vet M ingenting:

 

M≠M+M’; Up.

 

Utan:

 

M=M; Up.

 

M kan följaktligen endast anta sig veta något om M’, vilket kan definieras:

 

M(M’); M=M+M(M’)=M; Up’.

 

M(M’)(ÎM) är sålunda det vilket M antar, definierar sig veta om M’.

 

Detta är en solipsistisk konklusion:

 

M känner endast sitt eget medvetande M. M vet ingenting om eventuellt M’. Utan M antar (eventuellt) endast något om M’.

 

A, lite annorlunda uttryckt, för att utveckla lite ytterligare:

 

A) M(x)=x; xÏM (eller xÎM’).

 

De vilka antar A, menar att M identiskt har tillgång till x bortom M. Omedelbart, eller efter analys. Särskilt genom M:s ”sinnen”. Men x tillhör sålunda per definition inte M, utan existerar alltså bortom M, vilket definierar att:*

 

x=M(x)’; M(x)’ÏM (eller M(x)’ÎM’):

 

M(x)=M(x)’; A(, Inp).

 

En kontradiktion, vilken givet Up och A ger (reductio ad absurdum):

 

III) M(x)≠x; xÏM:**

 

M(x)=M(x).

 

A är primärt en externalistisk ståndpunkt, och III en internalistisk ståndpunkt.

 

Nu håller dock de flesta internalister inte strikt på III, liksom externalister många gånger inte strikt håller på A, vilket komplicerar det hela, och många gånger gör att externalister och internalister helt enkelt talar förbi varandra.

 

Men, externalister, liksom naiva realister,  menar allmänt i alla fall, att M har direkt och omedelbar tillgång till x, åtminstone till vissa x.

 

Om, till exempel, M(x)=[det regnar/det är kallt/Olle äter], så menar externalisten allmänt att det identiskt betyder att x=[det regnar/det är kallt/Olle äter]. Den naiva realisten måste åtminstone vara lite kritisk realist, för att kunna sluta sig till detta, alltså till identiteten att M(x)=x. Den naiva realisten måste på något sätt känna sig behöva lite mer verifiering, än att blott anta denna identitet gälla, alltså att M(x)=x, för att inte platt vara externalist, och alltså blott (simpliciter) förutsätta att M(x)=x, alltså i strid mot III.

 

Kritiska realister, är just mer kritiska, än naiva realister och externalister. Alltså vad gäller överensstämmelse mellan M(x) och x. Det hjälper dock inte, i de fall i vilka de sluter sig till att M(x)=x. Simpliciter eftersom denna deras syn står i strid mot III(/Up). Hur mycket de än (kritiskt) analyserar, en situation, ett fenomen, ett tillstånd, hur mycket de än analyserar sitt M. För det är det enda de (solipsistiskt) gör, analyserar M, givet att M=M, alltså givet Up:

 

Eventuella x, är, i enlighet med III(/Up), oåtkomliga, helt enkelt eftersom de, x, inte är identiska med M(x). Utan x alltså är något annat än M(x). Och om x, något, är, något annat än M(x), så är x också det, alltså något annat än

M(x), givet Up.

 

Med vilket x(≠M(x)) endast kan antas vara si eller så beskaffade, i enlighet med, eller INTE i enlighet med M(x), vilket till exempel avsnittet: Empiriska fenomen, är ett exempel på. Eller Fysiken. Eller mer prosaiskt, så gör alla (människor) antaganden/definitioner, i varje stund, i sitt liv, rörande en omgivning utifrån sina M(x).***

 

 

Reduktionism

 

I enlighet med Up gäller alltså inte, det holistiska, att:

 

x=x+x’; x’Ïx.

 

Och givetvis inte heller det motsatta (”meridioistiska”):

 

x=x-x’; x’Ïx.

 

Holism antas särskilt av en del vad gäller M:

 

M=M+x’.

 

I vilket fall x’ kallas qualia, vars existens sålunda direkt kan uteslutas givet Up.

 

Gödels nämnda ofullständighetsteorem, vidare, är både holistiskt och inte:

 

X=X+x’.

 

Där x’ definierar oavgörbara x: x vilka (teori) X inte kan bevisa; x vilka inte kan härledas av (tillämpliga) xÎX, och vilka inte heller är axiom i X, men vilka likafullt tillhör X (vilket betyder att X förutsätts inte heller kunna motbevisa x (genom att anta x sant i X, och se om det leder till en kontradiktion), som då heller inte kunna bevisa/härleda x):

 

X=X+x’; x’|[x’=(axiomatiskt x,bevisat x)]ÏX, x’ÎX.

 

Blott givet detta står Up’ så att säga och stampar. Up’ vill så att säga, för konsistens, både assimilera och inte assimilera (unifiera) x’ med X.

 

Och lite mer rigorös analys kan sålunda också visa att detta är kontradiktoriskt (T0).

 

__________

* Mer specifikt, så kan M(x) existera i en position i M, och x i en position bortom M, i M’, vilket matematiskt betyder att det existerar ett avstånd mellan x och M(x), ett avstånd vilket sträcker sig utanför M. Eller så kan M(x) och x existera i olika dimensioner, i vilket fall de eventuellt kan existera i samma position, men då alltså i olika dimensioner.

 

** Bevis av III med hjälp av Fp:

 

M(x)+x=x+x; A, Fp:

 

M(x)+x=x; Up’:

 

III; Up(; M(x)0).

 

*** För att säga lite ytterligare om begrepp i sammanhanget, så definierar M=M kunskapsteoretisk solipsism (KS). M känner M, och endast M, alltså inte ett eventuellt M’ (eller eventuellt flera M’). Utan M antar, definierar (eventuellt) endast saker rörande M’. Givetvis rörande vilka fenomen/tillstånd vilka existerar i M’, vilken beskaffenhet M’ äger. KS inkluderar möjligheten av metafysisk solipsism (MS), att M är det enda vilket existerar, eller ekvivalent att M’ inte existerar. Även om E-teorin utesluter MS, den teoretiska vidareföringen utifrån Up utesluter MS, simpliciter eftersom det är absurt att anta E(=0) vara ett M (E=M); Utan ett M är en partikelhop (i E) i enlighet med E-teorin.

 

Representationalistisk realism (RR) antar M’, och att M(x) härrör från M’, eller då från något(/några) xÎM’, men att M aldrig kan veta om M(x) korrekt representerar x. RR vidhåller III, och är med det i princip KS; Den enda skillnaden är att RR kategoriskt (ex ante) antar M’, vilket KS inte gör, utan KS sluter sig i så fall E-teoretiskt till M’ (ex post, utifrån primärt Up).

 

Empirisk realism (ER) antar M’, och enkelt uttryckt att det är möjligt att M(x)=x, vilket ekvivalent betyder att det är möjligt att M(x)x, vilket gör ER till KS, bortsett från antagandet av M’. Även om Kant, som definierade ER, menar att M som oändligt väsen skulle kunna äga kännedom om x/M’, att M(x)=x,^ sålunda i strid mot III; E-teoretiskt har det ingen betydelse om M är evigt eller inte, M=M gäller oberoende av det (evigt/kategoriskt).

 

^ Se t.ex. Filosofilexikonet, redaktör Poul Lübcke, Forum (1988), artiklarna om Kant (s. 280) och realism (s. 459).