En fundamental invändning

 

Mot idén att allt är ljus

 

 

Inledning

 

E-teorin ger evident en uppfattning om Världen. En uppfattning, vilken lika evident strider mot den rådande, nämligen den einsteinska. Vilket ställer frågan varför? Är Världen när allt kommer omkring inte fundallogisk? Nej, den slutsatsen kan inte dras, för det är enkelt att visa att Einsteins teorier torde vila på en fundamental feltolkning:

 

 

Den fundamentala(/fatala) feltolkningen

 

En boll antas kastas förbi ett fast på jordytan förankrat mätinstrument (MI), vilket mäter bollens hastighet förbi MI. Ur vilken vinkel, från vilket håll, bollen kastas förbi MI har ingen betydelse. Kastas, skjuts bollen med samma kraft (egenhastighet h) förbi MI, så mäter MI upp h, fullständigt oberoende av från vilket håll bollen skjuts förbi MI. Detta beror (eller mer rigoröst antas bero) på, att bollen så att säga är fångad av, klistrad i Jordens gravitationsfält (g-fält).

 

Om bollen inte vore fångad av Jordens g-fält skulle en mellan Jordens hastighet och bollens hastighet relativ hastighet h’ uppmätas, eftersom MI följer med i Jordens rörelse, som fast förankrat på Jorden. Ett h’ vilket skulle vara beroende av med vilken vinkel Jorden och bollen möts. Särskilt skulle Jordens omloppshastighet runt Solen om 29 783 m/s kunna avläsas i h’, om bollen kastades vinkelrätt mot, eller med Jordens bana. Om bollen kastas med  30 m/s, så skulle i det förra fallet ett h’=29 783+30 m/s uppmätas, i det senare ett h’=29 783-30 m/s.

 

Men det sker således inte, utan MI mäter platt 30 m/s, om bollen nu kastas, skjuts med den hastigheten. Och detta alltså fullständigt oberoende från vilket håll bollen kastas, skjuts förbi MI.

 

Detsamma gäller för en ljuspartikel/foton vilken far förbi MI, vilket det finns mängder av mätningar på, en senare av Herrman et al 2009, kom fram till en variation om Dc≤0,000000003 m/s, där c står för ljushastigheten.* Inte mycket att orda om, det kan helt enkelt konstateras att ljusets hastighet inte varierar när det mäts på Jorden. Och det spelar ingen som helst roll om det är lampljus eller solljus vars hastighet MI mäter, ur olika (infalls)vinklar.**

 

Vilket i analogi med vad som gäller för bollar självklart torde bero på att fotonerna är klistrade i Jordens g-fält. Att fotoner fastnar i, fångas av g-fält precis lika mycket som all annan materia, vilket inte minst visas av att ljus böjer av invid himlakroppar, desto mer ju högre g (ju högre massa dessa himlakroppar äger).  

 

Önskas relativ ljushastighet (c’) uppmätas måste ett MI färdas mot eller bort från en ljuskälla, naturligtvis med tillräcklig hastighet, eftersom c är så högt.***

 

Vetenskapen, primärt i enlighet med A. Einsteins så kallade relativitetsteorier (1905–1915), tror (antar) dock inte att fotoner fångas av g-fält, utan att ett c’ borde gå att uppmäta med MI, vilket ger upphov till dessa, utan överdrift, oerhört märkliga relativitetsteorier, vilka ges en liten genomgång i nästa avsnitt, och i Appendix.

 

”Etern” förvirrar dem, en ”etervind”, vilken antogs vina förbi Jorden på dess färd runt Solen. En eter i vilken ljus då färdas. Men givet ett (tillräckligt starkt) g-fält runt Jorden har en sådan etervind ingen som helst betydelse. Jordens g-fält binder, fångar fotonerna fullständigt oberoende av om det finns någon etervind, eller inte.

 

Detta förutsatt en partikelsyn (i enlighet med fundallogiken). Om ljus ses som vågor i etern, rymden, rummet, blir deras syn mer begriplig, men ändå inte. Alltså att ljus antas fortplanta sig motsvarande hur vattenvågor fortplantar sig i vatten, ljudvågor i atmosfär, etcetera. Men vågor i eter, är vågor i eter, inte ljus. Precis som ”vågor” i rymd, rum är vågor i rymd, rum, en rumrörelse (se avsnittet om det ovan), inte ljus. Och precis som vattenvågor är vågor i vatten. Utan det enda rationella är att ljusvågor är vågor i ljus, alltså att ljusvågor är en vågrörelse i en väldig mängd av fotoner, sålunda motsvarande att vattenvågor är en vågrörelse i en väldig mängd av vattenpartiklar.

 

Dock, om ljuset antas vara vågor i eter, eller i rum, så hade Jordens rörelser relativt dessa vågor gett upphov till en c’-variation.**** Men det är ljuset rationellt sett alltså inte, utan ljusvågor är vågor i ljus, fotoners aggregerade rörelse(mönster) (som ljus(mängd)), alltså i analogi med vattenpartiklars aggregerade rörelse(mönster) (som vatten(mängd)), vilket för tillbaka till partikelbegreppet. Partiklar vilka fångas av g-fält.

 

Begreppsförvirringen är stor i dagens vetenskap rörande detta. Den antar ingen eter, men förefaller likväl förutsätta att ljus fortplantar sig som vågor i den, eller i det blotta rummet (med vilket ljuset då fundallogiskt inte är ljus, utan (vågformigt) strömmande eter, eller rum). En förvirring vilken hör samman med den dualitet vilken beståndsdelar antas bestå av, nämligen av både en partikelform och en vågform, beståndsdelar är både partiklar och vågor, på en och samma gång. Hur detta nu ska ses: Ska vågen också ses som en partikel: en ”skära, medan partikeln är ett ”klot”? Eller ska vågen ses som en våg vilken partikeln rör upp i ”etern”, rummet? Eller ska vågen som en rörelse per se i etern, eller i rummet, vilken inte rörs upp av partikeln (med vilket vågen fundallogiskt blott är strömmande eter, eller rum)? Partikeln ses existera separat? Vetenskapen ger inga kategoriska svar på detta. Fundallogiskt är ”skära” och ”klot” möjligt, att minsta beståndsdelarna alltid existerar tillsammans på något sätt, endast eventuellt en kort stund kan existera separerat. Däremot rör partiklar fundallogiskt inte upp några vågor i rummet. Och partiklar är heller ingen rörelse i rummet per se, en rumrörelse. För det senare krävs att partiklar attraherar rum, får rum att strömma. Strömmande rum, vilket givetvis inte är partiklar, utan just strömmande rum.  

 

På sätt och vis, avslutningsvis, antar vetenskapen dock faktiskt en ”eter” idag, genom att Universum antas bestå av, vara ljus. Universum är ett ljussken en ljusorm, se vidare nästa avsnitt.  

 

—————

* Herrmann, S; Senger, A; Möhle, K; Nagel, M; Kovalchuk, E. V; Peters, A. (2009). "Rotating optical cavity experiment testing Lorentz invariance at the 10−17 level". Physical Review D. 80 (100): 105011. (Eller se engelska Wikipedias artikel om Michelson och Morleys experiment, för en översikt av hur mätningarna förfinats över tid.)

 

** Med solljus används speglar vilka vinklar ljuset mot eller med Jordens bana runt Solen: Den hastigheten är störst, men Jorden äger ytterligare rörelser, vilka skulle ha betydelse för c’ (den relativa ljushastigheten) om fotoner inte vore fångade i Jordens g-fält, nämligen Jordens avståndsvariation till Solen (på grund av Jordens elliptiska bana runt Solen), och Jordens rotation kring sin egen axel.

 

*** Det omvända att låta en ljuskälla färdas mot eller bort från ett MI fungerar inte, eftersom c för ljus utsänt från ett objekt inte påverkas av detta objekts hastighet, i enlighet med experiment av Alväger et al,^ vilket visade att ljusalstring är en från ljusalstraren separat process, vilken alltid sänder ut ljus med hastigheten c, fullständigt oberoende av ljusalstrarens hastighet (h):

 

A) c är oberoende av ljusalstrarens h.

 

Alväger et al. fick pioner att självdestruera/explodera i hastigheten h* nära c (h*<c). Och hastigheten för det ljus dessa explosioner sänder ut är c.^^ Ur vilket A följer. En ficklampa till exempel, sänder ut ljus med hastigheten c, fullständigt oberoende av hur den som håller i ficklampan rör sig (i vilken riktning och med vilket h).

 

^ Alväger, T; Farley, F. J. M; Kjellman, J; Wallin, L. (1964), "Test of the second postulate of special relativity in the GeV region", Physics Letters, 12 (3): 260–262.

 

^^ h* skulle eventuellt kunna förväntas, men det uppmättes alltså inte. Eller å andra sidan skulle ett c’>c kunna förväntas, genom att de exploderande pionerna för över rörelseenergi till explosionsljuset, så att då en ljushastighet c’ för explosionsljuset högre än c uppkommer. Men det uppmättes då inte heller, utan platt c uppmättes alltså.

 

**** Och det både om etern, eller rummet, antas vara stillastående, eller strömma. Om etern, eller rummet (rumrörelse), strömmar har förstås även den rörelsen betydelse för ”ljusvågors” fortplantning i den strömmande etern, det strömmande rummet. Om etern, rummet, är ”stillastående” har endast Jordens rörelse genom etern, rummet betydelse.

 

En analogi är en våg förorsakad av en i en ström ikastad sten, den vågen (motsvarande en ljusvåg, förutsatt att ljus är en våg i etern, eller i rummet (motsvarande strömmen)) strömmar med strömmen, medan den fritt kunnat fortplanta sig i stillastående vatten.

 

Einsteins teorier

 

Särskilt Einstein trodde att primärt ”interferometerexperimentet” vilket A. Michelson och E. W. Morley utförde 1887 borde variera c. Han insåg inte att fotoner är fångade, ”klistrade” i Jordens g-fält, precis som bollar, människor, träd, berg, eller vad det nu är frågan om. Utan han var fast övertygade om att c’ borde variera, att ett Dc borde kunna uppmätas, med en på Jorden fast förankrad interferometer(/MI), genom vilken då ljus(/fotoner) sänds(/skjuts), vars hastighet mäts. Vilket alltså inte är möjligt i enlighet med ovan. Givet denna tro, finns två alternativ:

 

SV) h=0; c’=c±h, Dc=|c-c’|, h=[hastigheten för objekt vilka inte är ljus, till exempel Jorden].

 

AR) h=c.

 

I SV lyser ljuset så att säga över en helt stilla, orörlig värld. Världen är glömd, eller allt är fruset. Uppenbart mest en sagolik bild. Varför Einstein förkastade SV för AR, vilket definierar att världen är ett ljusfenomen, att allt är ljus, vilket med c rör sig i samma riktning. För om ljuset inte rör sig i samma riktning, så existerar evident c’, särskilt för fotoner vilka rör sig i motsatt riktning gentemot andra fotoner, vad gäller sådana fotoner kan principiellt ett c’=2c uppmätas. Utan Alla fotoner rör sig alltså i samma riktning, med c, enligt AR. Världen kan med det hävdas vara en ljusorm(-mask), en ”bezugsmolluske” (strängmollusk) som Einstein själv kallade det. En ljusorm, vilken för det inre ögat kan ses ringla fram genom Intet (se Appendix nedan för mer rigorös definition). Eller snarare tränger ljusormen ut Intet: Intet är ”myllan”, genom vilken ljusmasken kravlar. Eller snarare är denna ljusorm, dynamiskt matematiskt sett, given. Både dess början och dess slut, och allt däremellan existerar på en och samma gång. Detta till exempel i enlighet med följande närmast mytologiska formulering på sidan 43:*

 

”ja, då skulle en fjärran iakttagare se våra i eget tycke stabila axlar under rörelsen ringla sig likt ormarna på ett medusahuvud! Även tiden, framställd som en fjärde axel, skulle ringla med. En sådan relationskropp kallar därför Einstein så träffande för en ”relationsmollusk” (”Bezugsmolluske”).”

 

Strängmollusk är ett bättre begrepp, det illustrerar tydligt tanken, något som (dynamiskt) ”färdas” längs en (tids)sträng/(tids)”axel”.**

 

AR bygger ganska uppenbart på en fatal feltolkning, varför det inte finns någon större anledning att ytterligare fördjupa sig i AR. Det skulle förvåna oerhört om det inte skulle gå att uppmäta ett c’ genom ett rörligt MI (mot eller bort från en ljuskälla). Inte bara av den anledningen, för den delen. AR per se är uppenbart absurd. Men det kan vara upplysande att ändå beskriva AR lite ytterligare. Inte minst visar det hur märkligt människan kan tänka:

 

Särskilt skulle en fördjupning av AR ställas inför det motsägelsefulla faktum att strängmollusken per definition existerar över hela sin sträckning på en och samma gång, all tid och allt rum existerar här och nu. Men hur då förklara att vi upplever oss röra oss över tidssträngen, om allt existerar här och nu, din födelse, din medelålder, din död?

 

Inga relativa rörelser finns sålunda i AR, alltså eftersom allt, = alla fotoner, rör sig i samma riktning, och givetvis då med ljushastigheten (c), eftersom det är frågan om fotoner. Hypotetiskt kan dock relativa rörelser definieras, vilket Einstein definierar i sin så kallade speciella relativitetsteori (SR):

 

En löpare kan tänkas löpa med ett hypotetiskt h>c. Även om löparen förstås springer med c, enligt AR. Vilket betyder att om löparen med h når målet på 8 sekunder, och det tar 10 sekunder med c, så kan det definieras att 8 dras ut till 10 sekunder. Att den hypotetiska tiden går långsammare (8 dras ut till 10 sekunder), vilket kallas tidsdilatation.