ee’; e’ÎE1.

 

Eller omvänt att:

 

e’e.

 

Eller mer uttryckligt att internt(/tankar) inte är externt(/objekt) (i en objektiv/extern värld), eller omvänt att externt inte är internt. Utan om identitet gäller så är det sålunda blott frågan om internt (e’=e).

 

Detta kan förefalla paradoxalt. Att E-teorin både definierar en objektiv värld (E i allmän mening) och solipsism: e=e, där e till exempel är människans tankar. Alltså att människan (e, sedd som sina tankar) inte kan komma bortom sina tankar (e), och ”se” den objektiva världen (primärt då E1, utifrån e:s perspektiv). Utan människan ”ser” alltså endast sina egna tankar, sina egna (sinnes)erfarenheter i vid mening (e=e).

 

Dock är det så, att E-teorin är definierad utifrån antaganden, särskilt rörande Up. Antaganden, vilket förstås är tankar. Så det skulle vara kontradiktoriskt, om det utifrån dessa tankar kunde konkluderas att dessa tankar inte är tankar, utan något objektivt/externt. Utan solipsism är en helt följdriktig konklusion. En solipsism (e=e), vilken således genom (rationella) E-antaganden för till konklusionen att det existerar en objektiv värld: E i allmän mening, inkluderande e som objekt, som {me}, men särskilt E1, alltså exkluderande e, i vilken det kan förekomma me, vilka bygger e, i allmän mening: e={me}.*

 

För att sätta det föregående i perspektiv, kan ”holism” definieras enligt följande:

 

e>e={me}.

 

Givet Up är detta förstås kontradiktoriskt, att något kan vara större/mer än sina delar. Men Up kan släppas på, och superveniens blir ett begrepp i sammanhanget: e för (transcenderar) över i något, me definierar tillsammans något, vilket inte blott kan förklaras av e, sett som sina enskilda delar (me), utan me skapar sålunda tillsammans ett överskott/mervärde, en residual:

 

R=e-{me}.

 

Givet Up är R=0, alltid, utan undantag (med (logisk) nödvändighet).

 

De vilka hävdar R>0, är särskilt vissa medvetandefilosofer, vad gäller medvetande/tankar. De brukar kalla ett positivt R för qualia. Och vidare anta något förhållande mellan ytterst me och dessa qualia. Qualia per se är givetvis inga me, då skulle det hela falla tillbaka i E-teorin. Utan qualia är immaterialiteter (vakuum i enlighet med E-teorin):

 

Å ena sidan kan det antas att qualia och e(/me) inte äger någon som helst korrelation (ockasionalism till exempel), å andra att det existerar sådan korrelation. Särskilt kan det antas att qualia uppstår ur e, att e utgör grund för qualia, men att e då inte identiskt är qualia, utan alltså något holistiskt skapat, ett R>0. Epifenomenalism antar det senare, i den speciella meningen att qualia (R) inte ”tillbaka” kan påverka e, vilka R alltså är skapade av/ur. Antas R kunna påverka e ”tillbaka” kallas det interaktionism.

 

Negativa R(<0) finns det väl knappas någon som förespråkar, att något är mindre än sina delar, att summan av något är mindre än de enskilda delarna(s ”prestation”). Särskilt att hjärnan underpresterar, qualia är ett underskott. Nej, de vilka hävdar existensen av qualia gör det ganska uppenbart för att de vill höja människans erfarenhetsvärld till något över det materiella (me), till ”oanade” (immateriella) höjder. Och alltså inte för att sänka den (under materiell nivå). Men kan det irrationellt (i strid mot Up) antas att R är positiv, kan det precis lika gärna antas att R är negativ.

 

All denna holistiska (R>0, och ”meridioistiska”: R<0) syn är alltså kontradiktorisk givet Up. Utan det är identitet som gäller (R=0). ”Reduktionism” = komplexare begrepp kan beskrivas, eller är byggda av enklare begrepp, är inte något bra begrepp. Det byggt av me (e={me}), är blott (identiskt) det, och inte något mer ”komplext”.

 

Med R-begreppet kan även oavgörbara satser ges en ”intuitiv” definition (Gödels ofullständighetsteorem). De utgörs helt enkelt av R, alltså motsvarar qualia. I den betydelsen att e (satser) inte kan bevisa, eller för den delen motbevisa R. Det finns så att säga inga härledningsstigar från e upp till R (i strid mot T0). Men R är likväl förbundet med e. Det går så att säga pilar ned till e från R, men inte upp till R, från e. Vilket direkt för tanken till ett gudomligt förhållande. Och Gödel var mycket riktigt starkt religiös. Och Gödels gudsbevis är i princip ett bevis av R=Gud. Eller uttryckt i E-begrepp, i princip existensen av något bortom E(=E’). Och detta eftersom det vilar på detta mystiska konventionella axiom att både x och x’ är definierade (ex ante, medan det rationella alltså är att x’=E-x, allmänt sett, x’ endast i undantagsfall är specifikt definierade, givet definierade x). Där x’ som ”skugg-x” till x motsvarar R(>0). I Gödels gudsbevis lite justerat till att om x är en positiv egenskap, så är x’ inte en positiv egenskap (axiom 1).** Men likafullt en direkt, axiomatisk dualisering, eller direkt definiering av ”skugg-x”. Skugg-x vilka i Gödels gudsbevis just är x i axiom 1, vilket i enlighet med Gödels vidare definitioner utfaller i att x(=R)=Gud.

 

__________

* E-teorin utesluter dock metafysisk solipsism, att e=E. Enär E-teorin definierar e som byggda av me, särskilt då medvetanden, erfarande e, eller mentala e (i E: eÎE, eE). Den i enlighet med E-teorin rådande solipsismen är följaktligen uteslutande kunskapsteoretisk.

 

** Se till exempel: Oppy, Graham, "Ontological Arguments", The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Summer 2017 Edition), Edward N. Zalta (ed.), URL = <https://plato.stanford.edu/archives/sum2017/entries/ontological-arguments/> (avsnitt 6).

 

 

Appendix I

 

Ett mer rättframt och rigoröst (principiellt-matematiskt) bevis av ändlighet

 

En minsta tid:

 

dt.

 

En minsta oändlig tid:

 

T*=∞’dt.

 

Om T* gäller för eviga e utan varken uppkomst eller fullbordan, så måste T=T’ för eviga e med uppkomst eller fullbordan vara kortare än T*, längre är absurt, och lika långa betyder att det är frågan om identiska e; Up:

 

I) T’<T*.

 

Och om T’ är strikt kortare än det minsta infinit långa T=T*, så är T’ finit.

 

Detta intuitivt, matematiskt kan följande, givet I, definieras:

 

T’≤xdt; ∞’-1=x.

 

Om x är ett finit tal, så gäller vid multiplicering av 1/∞’ på bägge sidor givet t6:

 

1-0=0:

 

1-E=E:

 

1+E’=E; IEp:

 

II) 1+E=E; t1.

 

Vilket approximativt utan vidare kan konstateras gälla, eftersom 1 är en punkt.

 

Ytterligare utvecklat gäller:

 

(E-E1)+E=E; 1=E-E1:

 

E-E1=E; Up’:

 

II’) 1=E.

 

Vilket approximativt utan vidare också kan antas gälla, eftersom punkten ligger väldigt nära 0(=E) i definition, eftersom alltså båda är icke-utsträcktheter.

 

x kan alltså approximativt utan vidare, men likafullt kontradiktoriskt, antas vara ett finit tal (m):

 

T’≤mdt.

 

Och T’ är alltså finit.

 

Om T’=T* däremot, så gäller intuitivt att T=T för e utan uppkomst och fullbordan är dubbelt så långa som för eviga e med uppkomst eller fullbordan, de senare alltså med T=T*=T’:

 

T=2T*.

 

Vilket ställer frågan om 2T* verkligen är längre än T*:

 

2T*>T*?

 

Vilket 2T* alltså inte är, såsom visats i huvudanalysen:

 

2T*=T*.

 

Med vilket eviga e med T’<T* återigen kan uteslutas. Och endast eviga e med T*, eller då med t3 som de kallas i huvudanalysen, kan konstateras existera.

 

II(/II’) gör principiellt t8 mer vederhäftigt, ger mer teoretisk styrka åt att ∞’)=’-1 definierar ett finit tal.* Vilket alltså i enlighet med II approximativt utan vidare kan antas gälla. En konklusion vilken särskilt förutsätter att m/’=0 (t6). Alltså hur stort m än är så är det 0 i relation till ’, vilket får hävdas vara intuitivt:

 

m äger en gräns, ’ fortsätter i all oändlighet efter m:s gräns. Men är ändå definierat som ett principiellt minsta infinit tal n, som om det ägde en gräns, i likhet med m. Varför ’ är en kontradiktorisk definition, precis som det föregående visar, om än då subtilt så. Men ’ är ändå en praktisk definition. Särskilt när förhållanden rörande E, givet t2, matematiskt önskas undersökas, såsom till exempel vidare i nästa avsnitt.

 

—————

* Även om det trots allt är frågan om en kontradiktorisk definition, alltså att ’-1=m. Och den alltså är rent principiell, rent teoretisk, strikt abstrakt.