__________

* Det kan dessutom konstateras vara ointuitivt (utan att ta till T2) att det existerar ett infinit antal lägen/positioner i sträckor, särskilt i minsta sträckor. En minsta rumslig sträcka definieras:

 

dmoe=min[d(moe,moe’)]; moe=min(v).^

 

Hur många lägen finns det för ett me i denna minsta lilla ”tub”? Åtminstone två kan direkt konstateras, nämligen änd-lägena. Och hur många existerar det då ytterligare däremellan? Ett finit, eller ett infinit antal? Matematiskt existerar det fortsatt ett infinit antal, eftersom en (kontinuerlig) sträcka S kan definieras mellan tubens ändar, i betydelsen att me kan vila i varje pÎS. Vilket ytterligare nedbrutet betyder att me kan vila i varje pÎdp, förutsatt att det inte existerar en ”stolpe” i varje ände av dp, i vilket fall me eventuellt endast kan klämma sig in mellan dessa stolpar. Men utan stolpar, i hur många lägen kan me då placera sig på dp? Matematiken säger då ett infinit antal, alltså från kanske ett läge, med stolpar, till ett infinit antal lägen (p:n) utan stolpar. Är detta verkligen intuitivt? Nej, det kan det definitivt inte hävdas vara, alltså att det existerar ett infinit antal lägen i minsta, mikroskopiska sträckor, om de så ses som dmoe eller dp. Mer intuitivt är att det finns några, till exempel ändlägena och ett mellan ändlägena, men definitivt inte ett infinit antal.

 

Givet att det existerar ett finit antal lägen i minsta sträckor, så existerar det även ett finit antal lägen i alla finita sträckor (S). Vilket till exempel implicerar att en fotboll endast kan skjutas i ett mål på ett finit antal sätt.

 

Vidare ställer det frågan om ett e vilket rör sig över S måste röra sig genom alla (existerande) lägen, vilket förefaller rimligt. Det motsvarar ett kontinuitetsantagande, men då för lägen >p.

 

Vilket vidare ställer frågan vad som ska ses som lägen: dp, dy=min(y), moe, eller något större? Abstrakt kan alltid S definieras mellan särskilt me, varför dp-begreppet förefaller rimligt. Vilket givet föregående stycke definierar att alla S-hopp (i II) är dp-hopp (”mätt” från mitten av ett första dp till mitten av nästa dp=dp’, direkt (kontinuerligt) följande på dp), vilket mer specifikt definierar att ett me vilket hoppar över S gör det m-1 gånger.

 

^ Matematiskt är moe en minsta tetraeder: moe=min(p,dy); pÏdy, dy=min(p,dp); pÏdp.

 

e*

 

Det mer specifika i världen(/Världen) (E) består alltså (givet Up) av e byggda av me. Det kan frågas vad me kan bygga? Vilket definierar de möjligheter, för e: e*, vilka existerar i E. Existerar e* redan innan e materialiseras, eller är e*=e? Det kan konstateras att e*=(vakuum)kontraktioner existerar innan e materialiseras (så principiellt även om de skulle ske momentant (under ett ”tp” eller på ”0” tid, under icke-utsträckt tid), givetvis eftersom e består av komprimerat oe givet T2 och T1, skapelse av e inte kan ske ur (det icke-existerande) intet, vilket bevisar att det åtminstone existerar ett e* vilket inte är e, nämligen då kontraktioner. Vidare kan konstateras (vilket egentligen är tillräckligt för att konstatera det kommande) att ett e*, i enlighet med T1, inte kan övergå i Intet, när det e förstås givet att det existerar e, vilket även förutsattes i det föregående, vilket det rekonstaterat gör, till exempel då dessa rader (vilka är e, ytterst me, givet E-teorin) vilket e* materialiserar, fullbordas, utan e* existerar följaktligen vidare (dessa rader existerar alltså vidare som e* när deras e-form, materiella form, är borta). Vilket eftersom alla infiniteter ekvivalent är E, i enlighet med T2, betyder att:

 

e* är genuint eviga (immanenser i E).

 

e* existerar helt enkelt assimilerat med E, är E=0(=0*=*).

 

I enlighet med detta är det inte uteslutet att särskilt ett medvetande e=M kan återuppstå. Men eftersom M fullbordas (T2), ytterst övergår i moe/oe ett tag, innan M eventuellt återuppstår, så är det inte identiskt samma M som återuppstår, utan endast ett M likt ett tidigare, om än M kan vara väldigt lika, endast tid kan i ett extremfall skilja M från M.

 

Lite specifik matematik

 

För att lite till sist visa på hur matematisk definition kan gå till givet E-teorin, så definieras:

 

D1) 1+1+1+..+1(m)=m.

 

Detta givetvis i strid mot Up, så att säga utanför E-teorin. Men D1 är intuitiv, särskilt om ettorna ses som punkter (t4). Och alltså m punkter definierar talet m.

 

Givet D1 och Fp gäller:

 

n(1+1+1+..+1(m))=nm.

 

I analogi med Dp gäller:

 

D1.1) n(1+1+1+..+1(m))=n+n+n+..+n(m)=nm.

 

Vilket är intuitivt, åtminstone för finita tal n och m, och vilket både definierar en distributiv (matematisk) princip, och multiplikation (n m gånger).

 

Ytterligare en definition i strid mot Up:

 

D2) m-m=0.

 

Tolkningen av detta givet E-teorin och t4 är att m exklusive m är Världen, vilket faktiskt är intuitivt: ”Raderas” något återstår Världen likafullt.

 

Givet D2 och Fp gäller:

 

n(m-m)=n0, vilket givet T2 ger:

 

D2.1) n0=0; n<’.

 

För n0>0 gäller först om n≥∞’, i vilket fall då n0 åtminstone definierar p.

 

Detta visar då på hur matematisk definition kan gå till givet E-teorin. Något revolutionerande kommer inte ur detta. Definieras i enlighet med konventionell matematik, så följer också konventionell matematik. Den enda skillnaden ligger eventuellt i tolkningen av matematiken, vilken i och för sig kan vara nog så viktig. Alltså om matematiken tolkas mot bakgrund av E-teorin, eller mot någon annan bakgrund. En E-teoretisk tolkningsbakgrund, vilken kan göra vissa matematiska definitioner och resultat ointuitiva, vilka därför snarare bör förkastas, än behållas, alltså förutsatt att E-teorin antas giltig, vilket den rationellt rekonstaterat simpliciter är, åtminstone i sina grundläggande delar; Vad gäller empiriska e, särskilt i avsnittet med samma namn, är definitionerna inte helt givet (rationellt) sanna. Men all övrig E-teori är rationellt sett kategoriskt sann (med reservation för eventuell feldefinition).

 

x och x’

 

I Principia Mathematica, av Russell och Whitehead (1910–1913, reviderad 1927), definieras sidan 97 ett för den konventionella logiken oerhört fundamentalt axiom, nämligen 1.7, vilket lyder: ”If p[=x] is an elementary proposition, p’[=x’] is an elementary proposition”, vilket kan skrivas:*

 

x ® x’.

 

Eller:

 

x ® x+x’(; +=Ù).

 

Eller:

 

x=x+x’.

 

Det senare evident en kontradiktion.

 

I enlighet med T0, måste x’ antingen bevisas, eller antas obevisat (som axiom). 1.7 definierar ett mellanting, i vilket x’ omedelbart följer på (en (specifik) definition) av x. x bevisar inte x’, utan x’ platt följer på x, eller (specifikt) definieras, blott givet (en definition av) x. 1.7 definierar särskilt inte att x’ är Allt vilket inte är x (III, i avsnittet: Primärt T1), utan alltså att x’ är ett specifikt (definierat) x=x’, alltså blott givet x.

 

E-teoretiskt finns ingen som helst intuition i detta, utan alla x, alltså även x’, måste definieras (i T0-meningen att x antingen bevisas eller antas obevisat), av den vilken definierar x(/X). Inga x ger, eller definierar sig själva, såsom då till exempel 1.7 definierar; Det är x’ givenhet som är problemet, att x’ så att säga vips är definierat blott x är definierat. Det gör x’ till något objektivt, bortom definierarens makt. Definieraren behöver principiellt inte ens vara medveten om x’, x’ existerar principiellt ändå i enlighet med 1.7: x’ transcenderar(/supervenierar) x, som det kan definieras. Vilket inom parentes sagt är K. Gödels ofullständighetsteorem (1931) i ett nötskal, se vidare avsnittet: Avslutande reflektioner.

 

Det är allmänt inget fel att definiera existens av sådan objektivitet, men att definiera det i ett logiskt axiom är att gå över en gräns vad gäller att vara vetenskapligt objektiv/neutral, se vidare avsnittet: Avslutande reflektioner.

 

Mer rigoröst så räcker det principiellt i 1.7-fallet med att sätta icke före x: icke-x, så är icke-x (specifikt) definierat. Vilket enkelt kan motbevisas, som generellt antagande: Vad specifikt är till exempel icke-röd, eller icke-bil?

 

Finns det överhuvudtaget några fall i vilka 1.7 är intuitivt?  Någon mer väldefinierad kontext kanske?:

 

Om x till exempel definierar ett identitetsförhållande (=), så ligger tanken väldigt nära att x’ definierar ett icke-identitetsförhållande (). Vilket dock inte alls är givet, x’ kan lika gärna definieras vara glass, vilket kan bryta en (tyst) kontextuell förutsättning/begränsning, men x’=glass är ett x’ till Alla xglass, sålunda även till ett identitetsförhållande (endast en oerhört irrationell kan förneka detta). Utan det är sinnet, definieraren, intuitionen, som göra det specifika valet av x’, till ett x, om ett x’ önskas vara definierat, och det inom vilken kontext som helst Det är inte x per se (eller något x underliggande, kanske X per se, naturen eller ”Gud”) som ”väljer”/definierar x’, såsom då 1.7 definierar. Utan det är alltså, enkelt och allmänt uttryckt, definieraren som definierar sin teori (X), ingen annan, inget annat. (Och detta gäller givetvis även om någon fortsätter definition av annan/andra redan påbörjad teori.)

 

x måste alltså (specifikt) definieras, x såväl som x’. x (särskilt då x’) får rationellt sett absolut inte ses som något vilket definierar sig själv, eller är definierat av något bortom definieraren, definierarens makt. Vilket givetvis betyder att x’ inte får tas för givet på det sätt 1.7 definierar, utan önskas ett x’, så måste x’ specifikt definieras, så att säga skrivas ut på ett papper, annars är x’ simpliciter odefinierat, alltså om x’ inte är specifikt definierat, utan endast i enlighet med 1.7 (generellt) är allmänt (specifikt) definierat: x’ är specifikt definierat fullständigt oberoende av om en definierare (av x) är medveten om x’, eller inte. Detta vilket då är falskt, utan x’ är odefinierat, tills någon eventuellt definierar x’. Till exempel definierar x’=katt till x=höbal, eller x’=[] till x=[=].

 

Vilket vidare implicerar att sådana odefinierade x överhuvudtaget inte får förekomma i rationell analys. Något som den konventionella logiken gravt fallerar i, eftersom den, just i enlighet med 1.7, nyttjar odefinierade x’ algoritmiskt, särskilt i så kallade sanningsvärdetabeller.