Rumrörelse

 

E är alltså ett (minsta) oändligt rum(/vakuum), vilket genom lokala kontraktioner skapar e, ytterst me. Detta givetvis förutsatt att E skapar e, e, eller snarare me inte är genuint eviga. I ett E vilket ständigt skapar me, och vilket inte fullbordar me, skulle {me} givetvis ständigt växa, vilket talar för, att om me skapas, så fullbordas de också. Eller, så är alternativt me genuint eviga, och inga me varken skapas eller fullbordas. Detta återkommes till i nästa avsnitt. 

 

e är sålunda (som E-skapade) skapade av vakuum, och per definition attraherande andra e, vilka (E-skapade) givetvis också är skapade av vakuum, med vilket det inte kan uteslutas att e också kan attrahera vakuum, alltså själva rummet omgivande e. Vilket skapar en dubbel effekt, motverkande e från att så att säga söka sig bort från andra e’, e’ vilka sålunda både direkt attraherar e, som då kanske även attraherar, drar in rummet i vilket e befinner sig mot e’. Detta definierar, allmänt uttryckt, en expansioner (av e) motverkande, kontrakterande rumrörelse (ungefär den effekt ”mörk materia” anses ha på Universum, vilken gravitationellt antas motverka (kontraktera) Universums expansion).

 

Frågan kan ställas om sådana rumskontraktioner, rumrörelser, alltså skapade av e, också kan skapa e, ytterst då me? Ja, principiellt kan det inte uteslutas. Det torde dock kräva kraftiga rumrörelser, knappast så svaga som de på Jorden uppmätta ”gravitationsvågorna”, förutsatt att experimentet är korrekt, det är så subtilt, att det mycket väl kan vara fel, men principiellt är det sålunda alls inte omöjligt att det existerar rumrörelse=”gravitationsvågor”. Varför existensen av me inte kan försörjas genom sådan rörelse, utan för ständig möjlighet av me, givet att me fullbordas, så måste det vara E (genom lokala E-kontraktioner) vilket försörjer E med me.

 

Avslutningsvis, om me är genuint eviga, så är de, deras material, inte nödvändigtvis komprimerat vakuum. Med vilket de principiellt inte behöver attrahera vakuum. Sådana me, vars material sålunda inte är vakuum, är något annat än E(/vakuum), vilket i enlighet med att E är Allt, kan konstateras strida mot definitionen av E:

 

ØAlla me är byggda av (komprimerat) vakuum.

 

Sålunda även genuint eviga e. Vilket dock inte utesluter att me kan vara genuint eviga trots allt. Så över till den delikata uppgiften att analysera om det existerar särskilt genuint eviga e, utöver e*. 

 

 

Ändlighet

 

Alla me är i enlighet med det föregående identiska (förutom till position). Så, är me ändliga, så är alla me det. Och är me (genuint) eviga, så är alla me det, och E skapar(/fullbordar) inga me. I det senare fallet gäller allmänt, om klyvning existerar, att det till slut kan kvarstå två (genuint eviga) me (om det i detta falla kan talas om genuint eviga me, eftersom de då trots allt kan fullbordas?). Med två me, kommer E inte särskilt långt, utan klyvning måste intuitivt uteslutas om eviga me.

 

Indikativt pekar det mot ändliga me, fundallogiskt verkar det dock inte gå att ge ett kategoriskt svar. Matematiken kan dock tas till hjälp, vilket dock är problematiskt, evident eftersom den är kontradiktorisk. Men det går trots allt att komma till en kategorisk slutsats med den:

 

Ett e definieras vara en mängd av skepnader, former eller tillstånd, ett (fenomen) i varje tp (tidpunkt/moment):

 

e={e(tp)}; e(tp)¹E, tp=p, t6.

 

Möjliga tidskurvor för eviga e:

 

t1=d[1,∞’]; uppkomst men ingen fullbordan.

 

t2=d[-∞’,1]; ingen uppkomst men en fullbordan (är det då frågan om eviga e?).

 

t3=d[-∞’,∞’]; varken uppkomst eller fullbordan.

 

Utan definition av (tid)punkten 0, följer punkten 1 på punkten -1. Annars gäller per definition ”framåt”: 1,2,3,...’, och ”bakåt”: -1,-2,-3,...-’. t1, t2 och t3 ska ses som kontinuerligt utsträckta (kontinuerlighet eller kontinuitet brukar definieras: lim(p)=p’; pp’), med ”uppkomst” i vänsterpunkten, och ”fullbordan” i högerpunkten. Den senare vilken då till exempel för t1 ligger infinit långt borta från punkten 1, vilket underliggande definierar enorma infinita mängder med tp(=p), för den kontinuerliga utsträcktheten. Givet detta kan ”minsta” t1-t3 definieras:

 

t1=’dt; dt=dp(=min[d(p,p’)])=’p=’tp; t4.

 

t2=’dt.

 

t3=2’dt.

 

Det kan frågas om t3 verkligen är längre än t1 och t2:

 

2’dt>∞’dt:

 

2’/2>∞’/2; Fp:*

 

2/>1/’; Fp:

 

0>0; t6:

 

t1,t2=t3; Up.

 

Med vilket t1 och t2 kan uteslutas, som kontradiktoriska.

 

Vidare kan också t3 konstateras vara kontradiktorisk:

 

t3=d[-∞’,∞’]=d(-∞’,∞’); t3.

 

∞’) och -’) definierar finita tal, givet att ∞’ och -’ definierar det minsta positiva respektive negativa infinita talet. Så, e med t3 är både eviga och ändliga. Ändpunkterna ligger både ändligt och oändligt långt borta (från 1).

 

t3 är med det evident kontradiktorisk. En kontradiktion vilken förutsätter existensen av ett minsta infinit tal, vilket kan diskuteras, se Appendix I. En diskussion vilken dock hursomhelst är kontradiktorisk, rent abstrakt, per se, eftersom detta bevis redan per förutsättning är kontradiktoriskt, eftersom det är definierat med hjälp av de kontradiktoriska begreppen mängd och p (t3/t3’).** Men det är trots allt frågan om en evident matematisk kontradiktion, i vilken underliggande kontradiktioner bortses ifrån, tas för givna, så att säga antas med berått mod, för analysens skull, vilken om den tas ad notam definierar följande:

 

t8) e äger en uppkomst och en fullbordan.

 

Och om t8 kan anses intuitiv, så kan matematiken anses ha sitt värde i denna t8-konklusion.

 

Givet t8 är t för e: t=d[1,m], vilket givet t3 är identiskt med t=d(1,m), vilket principiellt betyder att någon exakt punktmässig uppkomst och fullbordan inte existerar, utan att det är approximativt. Vilket förstås är ointuitivt. Så på sätt och vis kan det hävdas vara tur att matematiken är kontradiktorisk, och alltså bör(/ska) tas med en nypa salt.

 

t8 är alltså ett kontradiktoriskt (matematiskt) teorem, vilket faktiskt är evident, för om t8 skulle gälla generellt, så skulle det även utesluta existensen av e*, vilket skulle strida mot T1; e* skulle uppkomma ur (fullbordas i) Intet.

 

Vad gäller e* kan vidare sägas, att om e* aldrig materialiseras i e i enlighet med t8, så är e* meningslösa, vilket likafullt inte utesluter existensen av sådana e*, även om det är ointuitivt, givet genuint evigt E.

 

t8 antas heller inte gälla för mängder av e, utan endast för enskilda e. För om t8 antas giltig för mängder av e, så finns det en uppkomst och en fullbordan för varje mängd, även för mängden av alla e, vilket skulle utesluta att E evigt kan skapa och fullborda e, vilket inte är intuitivt. För att matematiskt gå in på detta senare:

 

Givet det föregående, gäller att ’dt=2tp, eller med andra ord att antalet tidpunkter i E matematiskt är 2. Ett e måste existera åtminstone dt, för att existera empiriskt. Och ett e vilket ständigt uppkommer och fullbordas, måste mellan varje empirisk existens ”icke-existera”, vara möjlighet(/kvasiexistens), åtminstone ett dt, för att inte existera kontinuerligt. Vilket betyder att ett e som mest kan återskapas/uppkomma i vartannat tp i den totala mängden av tp, nämligen då 2, eller med andra ord x antal gånger:

 

x=2/2:

 

1/x=2/2=(2/’)(1/’)=0(0); t6:

 

1/x=0; Up:

 

x=’; t6.

 

Så, e kan matematiskt uppkomma, och fullbordas, ett infinit antal gånger vilket förstås är gott, givet intuition om det.

 

En fråga i sammanhanget är om de e vilka eventuellt återskapas kan äga ett minne av tidigare ”reinkarnationer”? Ett minne i e-mening är en mängd me formerad på visst sätt: Mi. En människa M, vilken dör, och bryts ned till partiklar, ytterst till me, och allra ytterst kanske till vakuum, kan i enlighet med e* återuppbyggas av me. Har M en gång existerat, så är det ett bevis för möjligheten (e*) av M, vilken givetvis kan materialiseras igen. Men, ett i enlighet med e* återbyggt M, är i enlighet med Up inte identiskt med tidigare M=M’, eftersom särskilt tid, och högst troligt särskilt även position skiljer M och M’ från varandra. En icke-identitet, vilken är avgörande, den definierar simpliciter att det är frågan om olika M, och olika Mi, sålunda även om M och Mi är identiska i allt förutom vad gäller tid.

 

—————

* Fp i enlighet med vilken det gäller att x/x=1 och att 1x=x, se avsnittet Matematik, vilket här särskilt nyttjats för att få bort dt.

 

** I enlighet med Up är alltså alla fenomen unika ting, vilka med det givetvis inte annat än kontradiktoriskt kan definieras tillhöra en mängd, eller en klass som det ibland också kallas, såsom då till exempel mängden t3, vilken dessutom består av objekten eller elementen p, vilka per se är kontradiktoriska (de både inkluderar och exkluderar sig själva (t3)).