Appendix III

Sanningsvärden

 

I enlighet med föregående appendix är alternativen till ett x, antingen obefintliga (0 (O)), ett, flera(/många) (y,z,å,.. (F)) eller Allt vilket inte är x (E-x, där E då är Världen (Allt) (R)).

 

Vilket om x är falskt betyder att antingen O, F eller R är sant (i specifik mening som ”R” kan R eventuellt ingå i F).

 

Eller om x är sant, att antingen O, F eller R är sant (Negationslogik: Endast O är sant om x är sant; F och R sålunda falska).

 

Negationslogik antar sålunda att endast O gäller (är sant) om x är sant, alltså att det inte existerar några andra sanna x än x (vilka kan ”ut-föra” x), alla andra x är falska, givet att x är sant. Men varför skulle det kategoriskt gälla? Intuitivt finns det närmast alltid alternativ till ett sant (”fungerande”) x (substitut), att till exempel Asta lika väl (sant) kan utföra Esters arbete, att något y sant kan ersätta det sålunda också sanna (”fungerande”) x, eller att den prylen kan användas lika väl (för ett ändamål) som den prylen. Så att definiera att alla andra x är falska, givet att x är sant, är (generellt) simpliciter falskt:

 

Att generellt hävda y vara falskt, om x är sant (och vice versa), är simpliciter falskt.

 

Vidare, i huvudteorin antas i enlighet med Ip’ det som antas (x) vara sant (x antas (sant) vara det x antas/definieras att vara), vilket för-hoppningsvis framleder sann teori. ”Förhoppningsvis” eftersom det allmänt inte finns några som helst garantier för att sant (förstås alltid antaget sant, eftersom inget är givet, inte ens Up, även om Up förstås rationellt gäller, rationellt är en sann princip, men inget utesluter (förstås) att världen kan vara irrationell (och att Up följaktligen är en falsk princip)) framleder sant. Att utgångspunktsmässigt utgå från något annat än att det som antas är (kategoriskt) sant, är meningslöst. Ja, att utgå ifrån att det som antas är falskt, utesluter sig självt, för vem vill hålla på med teori vilken redan från början antas vara falsk? Och att utgå ifrån att det som antas är osäkert sant, ligger snarast implicit i all teori (det är väl snarast endast platonistiska matematiker, eller kanske snarare de som inte vet så mycket om matematik, som inbillar sig matematik vara kategoriskt sann, särskilt dess premisser vara kategoriskt sanna), så lika bra anta det som antas, vara (katego-riskt) sant, inte uttryckligen/formalistiskt krångla till det redan från början. Det är hursomhelst endast att revidera utgångspunkterna/pre-misserna om teorin skulle föra till ohållbara ståndpunkter, eller om den inte för till ohållbara ståndpunkter, så är det förstås fortsatt möj-ligt att hålla teorin för implicit osäker, även om den då uttrycker sig kategoriskt (rörande vad som är sant och falskt).

 

Andra i sammanhanget onödiga begrepp, givet föregående stycke, är möjligt (tillräckligt, odefinierat) sant eller falskt, och nödvändigt sant eller falskt. Även de rena (logiska) begreppen tillräcklig eller nödvändig är ganska onödiga. Är något tillräckligt (för något), så defi-nierar det också något (av kanske flera möjligheter) som är nödvändigt (för något). Ja, begreppet tillräcklig är en rationell tankeprincip i meningen att inte anta mer än tillräckligt (för att förklara något). Att anta mer än tillräckligt är rent rationellt irrationellt, men kanske em-pirisk förekommande (med vilket alltså ”tillräcklig” är en generellt falsk princip), alltså att empirin/naturen definierar överflödiga (red-undanta) principer/förhållanden. Detta vilket förstås kanske ”empirin” kan avslöja.

 

Så, rationellt finns ingen mening med att relativisera (modalisera) begreppen sant och falskt, utan håll saker/förhållanden/relationer/feno-men för sanna, tills de kanske inte är hållbara länge, i vilket fall det då endast rekonstaterat är att eventuellt börja hålla något annat för sant, inte svårare än så, rationellt.

 

Sant och falskt är gångbara begrepp, och de enda som behöver övervägas, men deras negationslogiska tolkning måste rationellt överges, alltså att alla y är falska om x är sant, och att det alltid existerar ett sant alternativ till x om x är falskt, utan rationellt gäller:

 

Om x är sant behöver inte alla y vara falska (substituerade för x, utan det kan alltså finnas sanna y (som kan ”ersätta” x) samtidigt med x).

 

Om x är falskt behöver det inte finnas något sant y (utan alla y kan också vara falska (O), eller så finns det ett eller flera, kanske alla y, som är sanna (F eller R)).

 

Superpositionalitet är begreppet i sammanhanget, alltså frågan om två/flera x kan gälla samtidigt (i samma ”punkt”), vilket det är upp till förnuftet eller kanske ”empirin” att avgöra i det specifika fallet, om det är absurt(/kontradiktoriskt) eller inte.