x≠E; xÎE (xÏE givet T2, definierar x i en annan dimension än E, vilket utesluts (som absurt)):

 

x+E≠E+E; Fp:

 

E≠E; Up’:

 

I) x=E; Kp.

 

Givet T2 är x≠E(; xÎE) finita x, eftersom E är en minsta infinitet. Antag inte:

 

x≠E; x=[infinit x]:

 

x+E≠E+E; Fp:

 

E≠E; Up’:

 

x=[finit x]; Kp.

 

Givet T2 (att E är en gränslös kontinuerlighet/homogenitet) är frågan hur x(≠E) kan uppkomma? Det evidenta svaret, förutsatt att det inte existerar några andra dimensioner än E, är att det är E som skapar x, intuitivt genom att (lokalt; T2) kontraktera:

 

E skapar mx, minsta beståndsdelar, minsta x, genom att kontraktera:

 

E ® mx.

 

mx vilka följaktligen är komprimerat tomrum/vakuum/volym:

 

mx=[{mv}Îmx]; mv=[minsta volym].

 

mv antas äga exakt samma egenskaper (bortsett från position), vilket givet I betyder alla egenskaper för att kunna definiera/skapa alla de x(E) vilka kan förekomma i E (fler egenskaper än vad som är nödvändigt/tillräckligt för detta, är det redundant definiera mv äga). Och vidare, i enlighet med Up’’, betyder att samma {mv} äger samma egenskaper, inte äger olika egenskaper, vilket till exempel betyder att en likadan {mv} inte i ena fallet kan definiera ett stabilt mx, i andra fallet ett instabilt mx, vilket fullbordas, mer rigoröst, antag mx endast bestå av ett mv mer än mx’:

 

mx=[({mv}+mv)Îmx]; mx’=[{mv}Îmx’]:

 

mx-mv={mv}=0^.

 

En likadan {mv} är alltså vad gäller mx instabil, vad gäller mx’ stabil, vilket kontradikterar att mv, och med det även {mv} (i enlighet med Up’’), äger exakt likadana egenskaper:

 

Homogen atomism råder, alla mx är exakt likadana (äger identiskt samma egenskaper, bortsett från position):

 

Ha är giltig.

 

En Ha-giltighet vilken då vilar på antagandet att mv äger exakt likadana egenskaper (bortsett från position), vilket måste hävdas vara ett rationellt antagande.

 

Vilka vidare egenskaper kan mx tänkas äga:

 

Existerar stöt-rörelse, mx kan knuffa till varandra, så får mx inte fusionera när de rör sig in i varandra, med vilket mx inte får vara för ”mjuka”:

 

Förutsatt att stöt-rörelse (mellan mx) existerar, så är mx relativt ”hårda”.

 

Om mx kan stöta till varandra, så definierar det vidare stöt-rörelse för x(={mx}), definierad av hur mx stöter till och attraherar (se vidare nedan) varandra, en inte helt lätt fråga att lösa (se Fundallogik). Om mx inte kan stöta till varandra är ”stöt-rörelse” attraktionsrörelse, i enlighet med nedan, att x så att säga drar med sig x’ efter att ha farit igenom x’. Stöt- eller knuff-rörelse existerar inte. Vilket det dock gör ”empiriskt” (krockande x, kan efter krocken särskilt fara i nya riktningar) med vilket kan konstateras (antas) att mx kan stöta till varandra.

 

För existensen av mer sammanhållna x={mx}, så måste mx antingen kunna haka i varandra, eller äga en på avstånd (blott) attraherande kraft (attraktionsförmåga).

 

Även om mx är relativt ”hårda”, så är det ointuitivt se mx äga krokar och hakar, för att kunna bli (fast)krokade av andra mx eller/och haka tag i andra mx, och detta då exakt lika konstruerat på varje mx (givet Ha). Och dessutom måste mx givet detta träffa varandra på rätt sätt, så att de kan kroka i varandra, en hake så att säga kan falla i en ögla.

 

Nej, attraktion förefaller mer rimligt, att mx så att säga äger sugkraft, vilken givet ”empirin” kan sträcka sig oerhört långt, med vilket tvivel genast infinner sig, för hur kan något så litet kanske äga kraft nog att sträcka sig över hela Universum, åtminstone över ett solsystem? Alternativet till (attraherande) mx (partiklar) är att Universum är ett kraftfält så att säga bestående av långa trådar, eller snarare är en homogen helhet (lite motsvarande vad Einstein definierar),* vilket definitivt inte är intuitivt.

 

Fullbordan, givet mx, och att stötrörelse existerar, kan genom klyvning endast ske om flera mx på en och samma gång rör sig in i ett mx, och genom det då klyver mx. För om ett mx klyver ett annat mx, kan ingen stötrörelse existera, utan mx fullbordas istället för att röra sig, om mx rör sig in i varandra. För att alla mx ska kunna fullbordas givet detta, så måste de alla kunna fullborda sig själva, äga endogen fullbordanskraft, i betydelsen att de rätt vad det är kan fullbordas (och så någon gång gör, givet att alla xE är finita):

 

mx ® 0^.

 

En fullbordan som så att säga omvandlar mx till ett moln av ren volym, vilket sprider sig i E och blir ett med E (”molnet” efter ett fullbordat mx diffunderar ut i E).

 

Avslutningsvis i detta avsnitt något om den komplicerade frågan rörande rörelse:

 

Antag mx kunna vara i ett infinit antal positioner, utan att vara E:

 

mx={mx(p)|{p}≥∞’}≠E; ∞’=[minsta naturligt infinit tal]:**

 

{mx(p)|{p}≥∞’}+E≠E+E; Fp:

 

E≠E; Up’:

 

II) {mx(p)|{p}<∞’}; Kp.

 

mx kan alltså endast vara i ett finit antal positioner. För att en rörelse ska föreligga mellan p och p’, så får pp’, utan det måste existera åtminstone ett p mellan p och p’, även i en minsta rörelse, från p föregående p’ till p’:

 

d[p,p’)≠d[p,p’], där ) definierar p’ som exkluderat, och ] definierar p’ som inkluderat:

 

d[p,p’)+p’≠d[p,p’]+p’; Fp:

 

d[p,p’]≠d[p,p’]; Up’:

 

III) d[p,p’)=d[p,p’]; Kp.

 

Nehej, det gjorde det således inte, utan p)=p], exklusive p är identiskt med inklusive p, strikt en kontradiktion, vilken för tillbaka till II, utesluter kurvbegreppet (i rörelse), definierar det som kontradiktoriskt, vilket simpliciter definierar att mx vid rörelse (diskontinuerligt) ”hoppar” åtminstone dp=d(p] (en minsta sträcka), utan att vara i denna sträcka, vilket är ointuitivt, men givet II sålunda det rationella.

 

För att ändå definiera vidare utifrån III, så definieras (i enlighet med III):

 

n=n+1; n=[naturligt tal, där varje n representerar ett p].

 

Vilket definieras vara konsistent om n är infinit:

 

n=n+1; n≥∞’:

 

dp=’p.

 

Om mx, i strid mot II, antas röra sig genom varje p, får mx inte ”dröja” i varje p:

 

mxÎdp under >’dt om mx är dt i varje pÎdp; dt=[minsta utsträckt tid].

 

mx är alltså infinit(/oändlig) tid i dp i detta fall (ekvivalent rör sig inte), antag mx röra sig fortare, säg är tp i varje p:

 

mxÎdp under dt=’tp om mx är tp i varje pÎdp; tp=[icke-utsträckt tid]:

 

mxÎndp under ndt.

 

Om tp ses kunna variera i ”icke-utsträckning”, så varierar också dt, vilket betyder att mx kan äga variabel hastighet, vilket mx inte kan om tp=p. Det senare vilket ligger närmare Ha-definitionen, att alla mx är identiska bortsett från position, med vilket förstås deras hastighetsegenskaper också är identiska. Vilket dock strider mot ”empirin”, i vilka x(={mx}) kan äga olika hastigheter (bortsett från Einsteins tolkning av ”empirin”, se vidare avsnittet: Albert Einsteins relativitetsteorier (19051915), sist i denna text). Olika hastigheter, vilket är givet, givet diskontinuerlig rörelse: Max hastighet äger mx så att säga när de hoppar så frekvent de kan; mx hoppar åtminstone dp, ”vilar” dt, hoppar åtminstone dp, vilar dt, hoppar åtminstone dp, etcetera.

 

tp=’0 kan, i analogi med dp-definitionen, definieras, alltså att tp kan delas infinit, vilket betyder:

 

mxÎdp under tp om mx är 0 i varje pÎdp:

 

mx rör sig infinit långt om mx rör sig i varje tpÎdt:

 

mx rör sig under tp, ”vilar” sedan åtminstone dt, för att sedan eventuellt röra sig under tp, ”vilar” sedan åtminstone dt, etcetera.

 

I detta fall, till skillnad från II-fallet, så rör sig mx sålunda (kontinuerligt) genom alla pÎdp.

 

Det går alltså att laborera med det hela, även om II alltså är det rationella fallet, i vilket då mx inte är i några p i ett hopp. Men är det så mycket mer rationellt att till exempel en hand är i ett infinit antal lägen vid minsta handviftning?

 

__________

* I sina så kallade relativitetsteorier, vilka givet T1 är irrationella, simpliciter eftersom särskilt rum redan existerar när Einstein definierar sitt universum/rumtiden, om det så evigt antas vara uppblåst i Intet (och kanske expanderande), eller endast temporärt antas vara uppblåst i Intet, och detta förstås eftersom Intet inte existerar i enlighet med T1, med vilket Einsteins universum principiellt inte annat är än ett irrbloss i E, sett som existens i E. Men rationellt är det förstås endast en (irrationell) tanke, ett irrbloss i tanken. Se vidare avsnittet: Albert Einsteins relativitetsteorier (19051915).

 

** ∞’ är en kontradiktorisk, men särskilt för distinktion mellan sträckor (d(p,p’)) nödvändig definition:

 

n^=∞’-1, där n^ definierar det största finita naturliga talet:

 

n^mv=(∞’-1)mv; Fp:

 

n^mv=∞’mv-mv; Dp:

 

n^mv=E-mv; T2:

 

n^mv=E; Up’ (mvÎE, ett mv som så att säga inte kan raderas: mv-mv=mv; Up’).

 

En kontradiktion, eftersom n^mv är finit. Men n^ måste alltså definieras i alla fall, om distinktion önskas.