För att understryka T1, antas Intet (kunna) existera:

 

Intet=existens:

 

egenskapslöshet=existens ® icke-existens=[åtminstone en egenskap]:

 

Intet=icke-existens; Kp.

 

Vilket verifierar T1.

 

Vidare antas Förhållandeprincipen:

 

Fp) [x’~y’]=[x~y].

 

Att ett förhållande, eller en relation, inte förändras om variablerna eller argumenten förändras lika mycket (definierat av ’). Rakt tolkat är tolkningen av Fp (i sin raka eller direkta formulering) att denna identiska förändring läggs till, tillförs x (x och y), och att relationen be-står, symmetriskt omvänt ([x~y]=[x’~y’]) att denna identiska förändring fråndras, tas bort från x (x och y), och att relationen består. ’ kan (antas) definiera antingen en ”positiv” eller en ”negativ” förändring, att något antingen läggs till eller tas bort från x, med vilket Fp sym-metriskt inte behöver vändas på för distinktion mellan ”tillföra” och ”fråndra”, utan den distinktionen kan då redan ’ definiera, med vilket kan konstateras att Fp gäller symmetriskt: (x ® y)=((x ® z) ® (y ® z))=(x ® y); Fp, till exempel.

 

En förändring tas bort eller läggs till x (i Fp), vilket förstås förändrar x, definierar ett annat x än x, nämligen x’ (och vice versa definierar x’ vara x om x’ förändras (något läggs till eller fråndras x’)), så x’=icke-x och y’=icke-y är en distinktion vilken håller i/givet Fp.

 

Fp kommer att diskuteras ytterligare i det kommande, eftersom dess generella giltighet kan diskuteras. Dock är Fp oerhört nyttig, använd-bar, som framlednings-/slutledningsmedel, varför den antas (generellt) giltig i det vidare.  

 

Antag:

 

x≠{x’}:

 

1) x+x≠{x’}+x; Fp:

 

x≠x; {x’}Îx, Up’:

 

Up’’) x={x’}; Kp.

 

Alternativt på 1 kan följande definieras följa (alternativet att x och {x’} är orelaterade direkt uteslutet):

 

x{x’}; xÎ{x’}, Up’.

 

Vilket för in på holism/meridioism:

 

x={x’}±q.

 

Där q definierar de holistiskt/meridioistiskt tillkommande/försvinnande egenskaperna, tillkommande det/försvinnande från det ”ursprung-liga” klustret av egenskaper, nämligen då {x’}. q vilka simpliciter uppkommer ur/försvinner i Intet, givet att {x’} är oförändrat och för-stås givet att inget exogent ifrån, tillförs x detta förstås i strid mot T1:

 

Up’’ (Den ”reduktionistiska” principen) är den enda rationella principen; Holism/meridioism är irrationellt.

 

Givet Up’’ är det uteslutet att xÎ{x’}, att x är ett delkluster av sig själv (<x), vilket inte är uteslutet om holism gäller, i vilket fall x som {x’} är en del av ett större sig självt, vilket då också inbegriper q; Under meridioism är x något mindre än sig självt, vilket inte tycks falla så många tänkare i smaken, holism däremot är det många som tror på, idag särskilt under beteckningen emergentism.

 

Givet T1 gäller, där 0* äger en egenskap, p två:

 

Intet<0*<p; 0*=[icke-utsträckning (utan position)], p=[icke-utsträckning med position (punkt)].

 

0* är alltså en icke-utsträckning, utan position, en positionslöshet vilken definierar utsträckning, antag inte:

 

0*≠d(p,p’)=[en kurva mellan p och p’ (en utsträckning, bestående av p:n kontinuerligt (lim p=p’; p®p’) i rad]:

 

0*+d(p,p’)≠d(p,p’)+d(p,p’); Fp:

 

0*+d(p,p’)≠d(p,p’); Up’:

 

d(p,p’)≠d(p,p’), givet att 0* är en icke-utsträckning, vilken följaktligen inte lägger (adderar) något till d(p,p’) (en utsträckning):

 

0*=utsträckning; Kp.

 

Givet detta antas:

 

0*<*=[minsta infinita utsträckning]:

 

0*+*<*+*; Fp:

 

0*+*<*; Up’:

 

0*≥∞*; Kp (*=* i enlighet med Kp(/Ip), då kan inte (0*+)*<*, i enlighet med Kp(/Ip)).

 

Givet detta antag:

 

0*>*:

 

0*+0*+*>*+0*+*; Fp:

 

0*+*>0*+*; Up’ (här är det evident likgiltigt var ∞* unifieras, se avsnittet: Ip’’ och T0):

 

A) 0*=*; Kp.

 

Om * äger en (yttre eller inre) gräns, så existerar åtminstone 0* bortom denna gräns, givet T1:

 

* ® *+0*.

 

Och:

 

*+0*>*:

 

*+*>*; A:

 

*>*; Up’:

 

* är (kontinuerligt/homogent) gränslös; Kp.

 

Antag:

 

E>0*:

 

E+E>0*+E; Fp:

 

E>0*+E; Up’:

 

E0*; Kp:

 

E=0*; (E)<0* definierar det icke-existerande Intet (givet T1):

 

E=*; A:

 

T2) E=0*=*.

 

0* existerar så att säga överallt och ingenstans (som positionslöst), detta då definierande en minsta gränslöshet, ett minsta infinit rum.

 

Antag:

 

x≠E:

 

x+E≠E+E; Fp:

 

E≠E; xÎE, Up’:

 

I) x=E; Kp.

 

I:s intension kommer att klargöras i det vidare.

 

Och I förutsätter då att xÎE, om xÏE, givet T2, så definierar det existens av x i en annan dimension än E, ”bortom” E, vilket för tankarna till sådant som parallella världar eller en gudsdimension, vilket allt utesluts som absurt:

 

xÎE.

 

Givet I och T2, så är per definition definierade x≠E(; xÎE) finita x, eftersom E är en minsta infinitet. Mer rigoröst, antag inte:

 

x≠E; x=[infinit x(ÎE)]:

 

x+E≠E+E; Fp:

 

E≠E; Up’:

 

II) x=[finit x]; Kp.

 

Givet T2 (att E är en gränslös kontinuerlighet/homogenitet) är frågan hur x(≠E) kan uppkomma? Ett evident svar (givet T1), förutsatt att det inte existerar några andra dimensioner än E, är att det är E som skapar x, (intuitivt) genom att (lokalt; T2) kontraktera:

 

E skapar (kan eventuellt skapa) mx, minsta beståndsdelar, minsta x, genom att kontraktera (komprimera rymd):

 

E ® mx.

 

mx vilka följaktligen är komprimerat tomrum/vakuum/volym/rymd:

 

mx=[{mv}Îmx]; mv=[minsta volym].

 

Om E, genom E-kontraktioner, kan skapa mx, så är det frågan om holism, alltså ett irrationellt fenomen. Det är initieringen av E-kontra-ktioner som är holistisk, att E blott givet (tomt) vakuum kan sätta igång vakuum-/rymdrörelser, ur vilka då mx eventuellt kan uppkomma, skapas. Alternativt, för att slippa denna holistiska initiering, kan det evigt antas förekomma ”vågor” i E:

 

E-kontraktioner äger principiellt infinit ”energi” att tillgå, så ”energi” finns, i överflöd. Det är inte ”energi” som fattas, utan det är själva initieringen av E-kontraktioner vilka (holistiskt) springer ur Intet (är ur-Intet-x). E-kontraktioner (om de antas) måste antas kunna ”själv-antända”, vilket i och för sig kanske inte är helt irrationellt givet ”energi” i överflöd (i infinit mängd). Även om det ”empiriskt” är svårt att se vakuum (ute i rymden) kunna göra någonting egentligen, vilket förstås kan bero på människans myopiska perspektiv, ur E-perspek-tiv är det människan finner stort närmast obefintligt. Delas E upp i ett finit antal ”atomer” vilka givet II är finita per se, och med det inte kan ”fylla ut” E, utan de är alltid en finit (lokal) del av E, ’ kan mer rigoröst inte delas i ett finit antal finita delar, se vidare avsnittet In-finitet, men tanken, det inre ögat, kan någorlunda se dessa till antalet finita och till storlek finita ”atomer” fylla ut E, mer viktigt i kontex-ten är dessa ”atomer” ur mänskligt perspektiv jättelika, men ur E-perspektiv pyttesmå, en ”atommassa” vilken i analogi med ett {mx} kan antas äga egenskaper, särskilt då möjligheten till ”självantändning”, eller mer specifikt då möjligheten till att kunna börja röra på sig, skapa rörelse i E. Ja, nedan antas mx äga attraktion, dessa E-”atomer” kan i analogi antas äga attraktion, och genom det kunna förorsaka rörelse i E. Särskilt måste det kunna ske utifrån ett läge då E-”atomerna” så att säga är jämnt fördelad, i vilket fall attraktionen mellan E-”atomerna” tar ut varann, i ett jämviktsläge, annars förblir förstås E i detta jämviktsläge, E är stilla, vilket för evig möjlighet av E-kon-traktioner för till konklusionen att ”vågor” evigt måste förekomma i E, eller då att E holistiskt kan skapa ”vågor” i E, vilka ultimat leder till E-kontraktioner, se vidare nästa avsnitt.