E0*; Kp:

 

E=0*; <0* definierar det icke-existerande Intet (givet T1):

 

E=*; A:

 

T2) E=0*=*.

 

Antag:

 

x≠E; xÎE (xÏE, givet T2, definierar x i en annan dimension än E, vilket utesluts (som absurt)):

 

x+E≠E+E; Fp:

 

E≠E; Up’:

 

I) x=E; Kp.

 

I:s intension kommer att klargöras i det vidare.

 

Givet I och T2 så är per definition definierade x≠E(; xÎE) finita x, eftersom E är en minsta infinitet. Mer rigoröst, Antag inte:

 

x≠E; x=[infinit x(ÎE)]:

 

x+E≠E+E; Fp:

 

E≠E; Up’:

 

x=[finit x]; Kp.

 

Givet T2 (att E är en gränslös kontinuerlighet/homogenitet) är frågan hur x(≠E) kan uppkomma? Det evidenta svaret (givet T1), förutsatt att det inte existerar några andra dimensioner än E, är att det är E som skapar x, intuitivt genom att (lokalt; T2) kontraktera:

 

E skapar mx, minsta beståndsdelar, minsta x, genom att kontraktera:

 

E ® mx.

 

mx vilka följaktligen är komprimerat tomrum/vakuum/volym:

 

mx=[{mv}Îmx]; mv=[minsta volym].

 

Som volym är mxmv till omfång, och mer kompakt än mv (eller en (okomprimerad) {mv}). Om mx inte är en volym är mx antingen en punkt (p), en kurva (k=d(p,p’)), eller en yta, till exempel y=d(k,p’’); p’’Ïk. p, k och y är (homogent) ett med E, endast något per se, om det definieras vara det, om sinnet så att säga (för sitt inre öga) ritar upp detta i rymden:

 

mx är mer kompakt volym (än mv).

 

mv antas äga exakt samma egenskaper (bortsett från position), vilket givet I betyder alla egenskaper för att kunna definiera/skapa alla de x(E) vilka kan förekomma i E (fler egenskaper än vad som är nödvändigt/tillräckligt för detta, är det redundant definiera mv äga). Och vilket vidare, i enlighet med Up’’, betyder att samma {mv} äger samma egenskaper, inte olika egenskaper, vilket till exempel betyder att en likadan {mv} inte i ena fallet kan definiera ett stabilt mx, i andra fallet ett instabilt mx, vilket fullbordas, mer rigoröst, antag mx endast bestå av ett mv mer än mx’:

 

mx=[({mv}+mv)Îmx]; mx’=[{mv}Îmx’]:

 

mx-mv={mv}=0^ (här bortses ifrån Up’, mv ska tolkas tas bort från, fråndras mx).

 

En likadan {mv} är alltså vad gäller mx instabil, vad gäller mx’ stabil, vilket kontradikterar att mv, och med det även {mv} (i enlighet med Up’’), äger exakt likadana egenskaper:

 

Homogen atomism råder, alla mx är exakt likadana (äger identiskt samma egenskaper, bortsett från position):

 

Ha) x=¦(x’(/mx)).

 

En Ha-giltighet vilken då vilar på antagandet att mv äger exakt likadana egenskaper (bortsett från position), vilket måste hävdas vara ett rationellt antagande.

 

Givet Ha kan Fp bevisas giltig på Ha-nivå (x antas vara x’ i Ha), antag inte:

 

[x~y]≠[x~y]:

 

[x(x)~y(x)]≠[x~y(x)]:

 

[x~x]≠[x~x]; Up’:

 

Fp) [x~y]=[x~y]; Kp.

 

Vilka vidare egenskaper kan mx tänkas äga:

 

Existerar stöt-rörelse, mx kan knuffa till varandra, så får mx inte fusionera när de rör sig in i varandra, med vilket mx inte får vara för ”mjuka”:

 

Förutsatt att stöt-rörelse (mellan mx) existerar, så är mx relativt ”hårda”.

 

Om mx kan stöta till varandra, så definierar det vidare stöt-rörelse för x(={mx}), definierad av hur mx stöter till och attraherar (se vidare nedan) varandra, en inte helt lätt fråga att lösa (se Fundallogik). Om mx inte kan stöta till varandra är ”stöt-rörelse” attraktionsrörelse, i enlighet med nedan, att x så att säga drar med sig x’ efter att ha farit igenom x’. Stöt- eller knuff-rörelse existerar inte. Vilket det dock gör ”empiriskt” (krockande x, kan (”empiriskt”) efter krocken särskilt fara i nya riktningar), med vilket kan konstateras (antas) att:

 

mx kan stöta till varandra.

 

För existensen av mer sammanhållna x={mx}, så måste mx antingen kunna haka i varandra, eller äga en på avstånd (blott) attraherande kraft (attraktionsförmåga).

 

Även om mx är relativt ”hårda”, så är det ointuitivt se mx äga krokar och hakar, för att kunna bli (fast)krokade av andra mx eller/och för att haka tag i andra mx, och detta då exakt lika konstruerat på varje mx (givet Ha). Och dessutom måste mx givet detta träffa varandra på rätt sätt, så att de kan kroka i varandra, en hake så att säga kan falla i en ögla.

 

Nej, attraktion förefaller mer rimligt, att mx så att säga äger sugkraft (vilken inte ”suger in” annat än det attraherade mx(=mx’)), vilken givet ”empirin” kan sträcka sig oerhört långt, med vilket tvivel genast infinner sig, för hur kan något så litet kanske äga kraft nog att sträcka sig över hela Universum, åtminstone över ett solsystem? Alternativet till (attraherande) mx (partiklar) är att Universum är ett kraftfält, så att säga bestående av (ihophakade) långa trådar, eller snarare är en homogen helhet, vilket definitivt inte är intuitivt.

 

Givet att mx äger attraktion, skulle det omvända, repellationskraft (att mx ”blåser bort” andra mx) motverka mx attraktionskraft, vilket vore irrationellt av ”naturen”, med vilket repellation rationellt måste förklaras på annat sätt, allmänt förklaras vara en stötrörelse, att det repellerande x sänder ut ytterst mx, vilka söker stöta bort y vilka närmar sig x, primärt genom att dessa från x utsända mx krockar med mx tillhöriga y.

 

Fullbordan, givet mx, och att stötrörelse existerar, kan genom klyvning endast ske om flera mx, på en och samma gång, rör sig in i ett mx, och genom det då klyver mx. För om ett mx klyver ett annat mx, kan ingen stötrörelse existera, utan mx fullbordas istället för att röra sig, om mx rör sig in i varandra. För att alla mx ska kunna fullbordas givet detta, så måste de alla kunna fullborda sig själva, äga endogen ful-lbordanskraft, i betydelsen att de rätt vad det är kan fullbordas (och så någon gång också gör, givet att alla xE är finita):

 

mx ® 0^.

 

En fullbordan som så att säga omvandlar mx till ett moln av ren volym, vilket sprider sig i E och blir ett med E (”molnet” efter ett full-bordat mx diffunderar ut i E).

 

Avslutningsvis i detta avsnitt något om den komplicerade frågan rörande rörelse:

 

Antag mx kunna vara i ett infinit antal positioner, utan att vara E:

 

mx={mx(p)|{p}≥∞’}≠E; ∞’=[minsta naturligt infinit tal]:*

 

{mx(p)|{p}≥∞’}+E≠E+E; Fp:

 

E≠E; Up’:

 

II) {mx(p)|{p}<∞’}; Kp.

 

mx kan alltså endast vara i ett finit antal positioner.

 

För att en rörelse ska föreligga mellan p och p’, så får pp’, utan det måste existera åtminstone ett p mellan p och p’, även i en minsta rö-relse, från p föregående p’ till p’:

 

d[p,p’)≠d[p,p’], där ) definierar p’ som exkluderat, och ] definierar p’ som inkluderat:

 

d[p,p’)+p’≠d[p,p’]+p’; Fp:

 

d[p,p’]≠d[p,p’]; Up’:

 

III) d[p,p’)=d[p,p’]; Kp.

 

Nehej, det gjorde det således inte, utan p)=p], exklusive p är identiskt med inklusive p, strikt en kontradiktion, vilken för tillbaka till II, utesluter kurvbegreppet (i rörelse), definierar det som kontradiktoriskt, vilket simpliciter definierar att mx vid rörelse (diskontinuerligt) ”hoppar” åtminstone dp=d(p] (en minsta sträcka), utan att vara i denna sträcka, vilket är ointuitivt, men givet II sålunda det rationella.

 

För att ändå definiera vidare utifrån III, så definieras (i enlighet med III):

 

n=n+1; n=[naturligt tal, där varje n representerar ett p].

 

Vilket definieras vara konsistent om n är infinit:

 

n=n+1; n≥∞’:

 

dp=’p.

 

Om mx, i strid mot II, antas röra sig genom varje p, får mx inte ”dröja” i varje p:

 

mxÎdp under >’dt om mx är dt i varje pÎdp; dt=[minsta utsträckt tid].

 

mx är alltså infinit(/oändlig) tid i dp i detta fall (ekvivalent rör sig inte), antag mx röra sig fortare, säg är tp i varje p:

 

mxÎdp under dt=’tp om mx är tp i varje pÎdp; tp=[icke-utsträckt tid]:

 

mxÎndp under ndt.

 

Om tp ses kunna variera i ”icke-utsträckning”, så varierar också dt, vilket betyder att mx kan äga variabel hastighet, vilket mx inte kan om tp=p. Det senare vilket ligger närmare Ha-definitionen, att alla mx är identiska bortsett från position, med vilket förstås deras hastig-hetsegenskaper också är identiska. Vilket dock strider mot ”empirin”, i vilka x(={mx}) kan äga olika hastigheter (bortsett från Einsteins tolkning av ”empirin”, se vidare avsnittet: Albert Einsteins relativitetsteorier (19051915)). Olika hastigheter, vilket är givet, givet dis-kontinuerlig rörelse: Max hastighet äger mx så att säga när de hoppar så frekvent de kan; mx hoppar åtminstone dp, ”vilar” dt, hoppar åtminstone dp, vilar dt, hoppar åtminstone dp, etcetera; En rörelse vilken givet det föregående drivs av attraktion och stötar, primärt att-raktion, för utan attraktion stannar all rörelse (utan attraktion skulle allt falla sönder, även ”rörare”, som människan (om nu inte ”krokar och hakar” håller ihop lokala företeelser, vilka hursomhelst endast kan vara lokala, inte (knappast) kan förklara kosmologiska fenomen), vilka sålunda inte skulle kunna ”röra”):

 

E-teoretiskt äger (xE-)rörelse sin yttersta grund i (mx-)attraktion.