Lite specifik matematik

 

För att lite visa på fundallogiken (E-teorins logik) i relation till matematiken, så definieras:

 

D1) 1+1+1+..+1(m)=m; m=1,2,3,4,..,max(m).

 

Givet Up är 1+1+1+..+1(m)=1, så D1 måste alltså antas i strid mot Up, så att säga utanför E-teorin. Vilket återigen visar att matematiken är kontradiktorisk (i strid mot E-teorin, den fundamentala (rationella) (fundal)logiken). Men D1 är intuitiv, särskilt om ettorna ses som punkter (t6). Och alltså m punkter definierar talet m.

 

Givet D1 och Fp gäller:

 

n(1+1+1+..+1(m))=nm.

 

I analogi med Dp gäller:

 

D1.1) n(1+1+1+..+1(m))=n+n+n+..+n(m)=nm.

 

Vilket är intuitivt, testas det med faktiska tal, så stämmer det i testfallen, med vilket D1.1 induktivt kan antas gälla generellt, åtminstone för finita tal n och m, och vilket således både definierar en distributiv princip, och multiplikation (n m gånger).

 

Ytterligare en definition, i strid mot Up (m-m=m i enlighet med Up):

 

D2) m-m=0.

 

Tolkningen av detta givet E-teorin är att m exklusive m är Världen, alltså eftersom 0=E, vilket faktiskt är intuitivt:

”Raderas” något återstår Världen likafullt, vilket E-teoretiskt gäller både för specifika fenomen e som för Världen per se (E) givet T1.

 

Givet D2 och Fp gäller:

 

n(m-m)=n0, vilket primärt givet t2 ger:

 

D2.1) n0=0.

 

Om n0>0, så definieras något större än Världen E=0, vilket strider mot t2.

 

Detta visar då på hur matematisk definition kan gå till givet E-teorin. Något revolutionerande kommer inte ur detta. Definieras i enlighet med konventionell matematik, så följer också konventionell matematik. Den enda skillnaden ligger eventuellt i tolkningen av matematiken, vilken i och för sig kan vara nog så viktig. Alltså om matematiken tolkas mot bakgrund av E-teorin, eller mot någon annan bakgrund. En E-teoretisk tolkningsbakgrund, vilken kan göra vissa matematiska definitioner och resultat ointuitiva. Vilka därför snarare bör förkastas, än behållas, alltså förutsatt att E-teorin antas giltig, vilket den rationellt grundläggande alltså måste antas vara givet Up.

 

 

 

EMPIRISKA FENOMEN

 

Inledande definitioner

 

Att E(=0; t1, t6) är en icke-utsträckning utan position, definierar E vara tomrum/vakuum:

 

E=vakuum.

 

Mer kompakta fenomen, e, definieras följaktligen vara något mer än en icke-utsträckning:

 

ep.

 

Vad gäller E, gäller i enlighet med T1:

 

Ø E äger varken uppkomst eller fullbordan.

 

För e existerar det fyra möjligheter:

 

1) e äger varken uppkomst eller fullbordan: Genuint eviga e.

 

2) e äger uppkomst men ingen fullbordan.

 

3) e äger ingen uppkomst men fullbordan.

 

4) e äger både uppkomst och fullbordan: Ändliga e.

 

En e-uppkomst/skapelse sker givet E (rationellt) simpliciter i E, genom att E lokalt (vakuum)kontrakterar. Lokalt, för att t2 inte ska brytas, E genom global kontraktion bli ett e:

 

Ø Skapade e skapas genom lokal kontraktion i E.

 

Det måste givet T1 existera möjligheter för skapade e. Dessa möjligheters material är givetvis själva vakuumet, men det måste finnas något ytterligare också, vilket specifikt bestämmer vad vakuumet i sin omvandlingsprocess utfaller i för sorts (materialiserade) e(p), och vilket vidare bestämmer vad materialiserade e kan skapa(/bygga).

 

Mer rigoröst finns det givet erfarenheten begränsningar för vad särskilt materialiserade e kan skapa eller göra. Begränsningar vilka är definierade av de möjligheter vilka existerar. Möjligheter vilka definieras e*, och de kan givet T1, givetvis inte uppkomma ur Intet, eller övergå i Intet:

 

e* är genuint eviga.

 

Dessa e* existerar följaktligen assimilerat med E, kan endast ”skådas” genom det materialiserade, om det så är evigt eller inte. Evigt materialiserade e, är ekvivalent evigt materialiserade e*.

 

 

me

 

E definieras i enlighet med t2 bestå av minsta volymer moe:

 

E=∞’moe.

 

Förutsatt att det existerar skapelse i E (ett antagande, märk väl, vars relevans den vidare analysen i någon mån söker bekräfta), så är det följaktligen moe vilka assimileras, eller fusionerar, pressas ihop, i kontraktioner, och skapar e, särskilt minsta e=me:

 

me={moe|moeÎme}.

 

me antas också vara volymer, eftersom de kan skådas ur alla vinklar, vilket inte är möjligt (ens med det starkaste mikroskop) för icke-utsträckningar (utan position), punkter, kurvor och ytor. Och något vilket inte kan skådas existerar rationellt inte.

 

Matematiskt är minsta volymer tetraedrar:

 

v=min[d(p,y)]; pÏy, y=min[d(p,dp)]; pÏdp, dp=min[d(p,p’)].

 

Om me är så ”skarpskurna” entiteter lämnas öppet, även om det intuitivt knappast är fallet.

 

Per definition av me, som minsta e, övergår de till moe om de klyvs eller sönderfaller, när de ”fullbordas”:

 

Antag att ett stabilt me (komprimerat) består av x moe. Och ett annat stabilt me=me’ av x+1 moe. me’ fullbordas, per definition som minsta e, när ett moe avsöndras, och me’ följaktligen består av x moe. Alltså av exakt samma mängd moe som me, vilket alltså är stabilt, består av, vilket preliminärt antas betyda:

 

Ø me är alla lika, de består av samma mängd (hoppressad) moe, och äger alla exakt samma egenskaper.

 

Mer rigoröst måste här frågas om samma mängd moe, som me, kan ges olika egenskaper, i enlighet med e*? Alltså mer uttryckligt: Kan samma mängd vakuum (i olika me) äga olika egenskaper? Strikt i enlighet med Up kan det inte uteslutas, eftersom olika me, i enlighet med Up, de facto är olika. Men intuitivt kan det uteslutas:

 

Ø me är alla identiska, förutom till position.

 

I enlighet med erfarenheten måste me kunna attrahera, ”limma ihop” sig med andra me för att kunna bilda större (aggregerade) e, och det sker effektivast om me inte på en och samma gång också repellerar (stöter ifrån sig andra me), eller för den delen också är neutrala. Krafter vilka givet Up inte kan vara på samma ställe på/i me, utan då i så fall på olika ställen på/i me, vilket genast gör me komplexa/komplicerade, vilket me antas inte vara:

 

Ø me äger endast attraktionskraft.

 

Det är väldigt ointuitivt att me, som minsta beståndsdelar, skulle vara närmast små datamaskiner, vilka kan skifta från den ena egenskapen till den andra, vilket sålunda utesluts:

 

Ø me är okomplicerade entiteter.

 

Endast attraktionskraft definierad, kan konstateras att frånstötande magnetfält måste vara en stöt-rörelse, ytterst me vilka ”fysiskt” stöter bort andra me, se vidare det kommande.

 

Som minsta entiteter är det principiellt omöjligt för me att emittera några me, me fullbordas i så fall, alltså sönderfaller i (en mängd, separata) moe (vilka förenar sig, ”smälter ihop”, diffunderar, med E (som ren volym)):

 

Ø me kan inte emittera me.

 

Utan me emitterar blott sin attraktionskraft, utan ”förmedlande” (eller ”växelverkande”) me. Varje me omges simpliciter av ett (osynligt) attraherande kraftfält, vilket givet erfarenheten kan sträcka sig oerhört långt.

 

Rent abstrakt, går det dock att definiera att me momentant, under maximalt en (icke-utsträckt) tidpunkt (tp), sänder ut sin attraktionskraft i form av me, vilket är ekvivalent med att me sänder ut me med oändlig hastighet, alltså under en tidrymd tp, om me ska nå någonstans. Detta givetvis för att me inte ska fullbordas, tappa sin energi, mer än då