En annan sida av detta är ett e* vilket aldrig materialiseras i ett e. Vad finns för mening med ett sådant e*? Det förefaller närmast lika meningslöst som ett e* vilket en gång materialiseras, och aldrig mer. Att tala om mening i sammanhanget förefaller dock meningslöst: E är E, mer är det inte med det. Vad som sedan ”utspelar” sig i E, är helt beroende på E i immanent mening, beroende på vilka e* som existerar i E. En definierare av E kan i överförd mening inte se den immanensen, i alla fall inte fullt ut. Om E ens existerar? Fundallogiken är korrekt i verklig mening?

 

Detta tangerar frågan om den ”fria viljan” (FV). Den är i enlighet med E-teorin givetvis en {me}, och en ”viljeakt” är primärt en stöt-rörelse i denna me-mängd, initierad av FV={me}. En stötrörelse vilken eventuellt går ut i en hand vilken tar ett glas och för det till munnen (givetvis i en stöt- och attraktionsrörelse i enlighet med det föregående). FV måste skiljas från en rent mekanisk rörelse i en {me} vilken utför exakt samma handling som FV. En skillnad vilken, givet E-teorin, ligger i hur me är strukturerade i {me}: En mekanisk me-mängd äger viss struktur/uppbyggnad, en FV me-mängd en annan. Om strukturen är identisk, så är det antingen frågan om en mekanism eller ett FV.*

 

Snarast ligger FV i upplevelsen av FV-fenomenet ifråga, även om det är möjligt att denna upplevelse är illusorisk, det kan vara en {me} som mekaniskt initierat ett agerande, även om FV upplever det vara FV som (icke-mekaniskt) initierat detta agerande (även om själva agerandet givetvis är mekaniskt, i meningen en stöt- och attraktionsrörelse, men FV kan principiellt eventuellt styra detta agerande, åtminstone i viss mån, givet stokastik i rörelse (primärt Rö)). Det fundamentala hursomhelst, är att FV är en {me}, och inte (holistiskt) något utöver det. Om FV nu existerar? Givet upplevelsen av FV, så är det E-teoretiskt i alla fall inget som utesluter att FV existerar. Och förutsatt en me-värld i vilken FV vore bra för (FV-)överlevnaden, me omgivande FV är fientligt, vilket så att säga med list, med ett icke-mekaniskt (icke-deterministiskt) beteende, kan överkommas, så är FV en högst rimlig slutsats.

 

__________

* I litteraturen finns ett ”zombie-argument”, vilket hävdar ”identiska” me-mängder å ena sidan kunna definiera en zombie, å andra  en (frisk) människa. Återigen irrationell holism, att första ordningens predikat (me) kan definiera olika saker, olika andra ordningens predikat, i detta fall då en zombie respektive en människa: {me}=zombie, människa; Rationellt (i enlighet med Up) är {me} antingen en människa eller en zombie (eller något annat), eller fundamentalt är givetvis {me} blott {me}; Det är människan (eller något annat tänkande väsen), vilken (abstrakt (strikt: irrationellt)) definierar {me} vara det ena eller andra x(={me}) av andra eller någon högre ordning.

 

 

Lite specifik matematik

 

För att lite till sist visa på hur matematisk definition kan gå till givet E-teorin, så definieras:

 

D1) 1+1+1+..+1(m)=m.

 

Detta givetvis i strid mot Up, så att säga utanför E-teorin. Men D1 är intuitiv, särskilt om ettorna ses som punkter (t4). Och alltså m punkter definierar talet m.

 

Givet D1 och Fp gäller:

 

n(1+1+1+..+1(m))=nm.

 

I analogi med Dp gäller:

 

D1.1) n(1+1+1+..+1(m))=n+n+n+..+n(m)=nm.

 

Vilket är intuitivt, åtminstone för finita tal n och m, och vilket både definierar en distributiv (matematisk) princip, och multiplikation (n m gånger).

 

Ytterligare en definition i strid mot Up:

 

D2) m-m=0.

 

Tolkningen av detta givet E-teorin och t4 är att m exklusive m är Världen, vilket faktiskt är intuitivt: ”Raderas” något återstår Världen likafullt.

 

Givet D2 och Fp gäller:

 

n(m-m)=n0, vilket givet T2 ger:

 

D2.1) n0=0; n<∞’.

 

För n0>0 gäller först om n≥∞’, i vilket fall då n0 åtminstone definierar p.

 

Detta visar då på hur matematisk definition kan gå till givet E-teorin. Något revolutionerande kommer inte ur detta. Definieras i enlighet med konventionell matematik, så följer också konventionell matematik. Den enda skillnaden ligger eventuellt i tolkningen av matematiken, vilken i och för sig kan vara nog så viktig. Alltså om matematiken tolkas mot bakgrund av E-teorin, eller mot någon annan bakgrund. En E-teoretisk tolkningsbakgrund, vilken kan göra vissa matematiska definitioner och resultat ointuitiva, vilka därför snarare bör förkastas, än behållas, alltså förutsatt att E-teorin antas giltig, vilket den rationellt rekonstaterat simpliciter är, åtminstone i sina grundläggande delar; Vad gäller empiriska e, särskilt i avsnittet med samma namn, är definitionerna inte helt givet (rationellt) sanna. Men all övrig E-teori är rationellt sett kategoriskt sann (med reservation för eventuell feldefinition).

 

 

 

En FUNDamental invändning

 Mot idén att allt är ljus

 

 

E-teorin ger evident en uppfattning om Världen. En uppfattning, vilken lika evident strider mot den vedertaget rådande, nämligen den einsteinska. Vilket ställer frågan varför? Är Världen när allt kommer omkring inte fundallogisk? Nej, den slutsatsen kan inte dras, för det är enkelt att visa att Einsteins teorier torde vila på en fundamental feltolkning:

 

 

Den fundamentala(/fatala) feltolkningen

 

En boll vilken med (egen)hastigheten h kastas förbi (eller genom) ett fast på jordytan förankrat mätinstrument: MI, vilket mäter bollens hastighet förbi MI, mäter upp bollens hastighet förbi MI som h, oberoende av från vilket håll bollen kastas förbi MI. Vilket beror på (eller mer rigoröst antas bero på) att bollen så att säga är fångad av, klistrad i Jordens gravitationsfält (g-fält).

 

Vore bollen inte fångad av Jordens g-fält skulle en mellan Jordens hastighet: h^, och bollens h relativ hastighet: h’, uppmätas, eftersom MI följer med i Jordens rörelse, som fast förankrat på Jorden, bollen inte, som inte fångat av Jordens g-fält. Ett h’ vilket skulle vara beroende av med vilken vinkel Jorden och bollen möts.

 

Vad som gäller för en boll gäller också för en ljuspartikel/foton vilken far förbi MI, och vars hastighet: c’, MI då mäter: c’=c, där c är fotonens (egen)hastighet. Det finns det mängder av mätningar på, en senare av Herrman et al 2009, mätte upp en variation i c’ om Dc≤0,000000003 m/s.* En försumbar variation (c=299 792 458 m/s).

 

Fotoner kan helt enkelt konstateras vara ”klistrade” i Jordens g-fält, precis som all annan materia i Jordens g-fält, vilket inte minst visas av att ljus böjer av invid himlakroppar, attraheras av dessa himlakroppars g-fält, och detta desto mer ju högre g dessa himlakroppar äger.     

 

Önskas relativ ljushastighet (c’) uppmätas måste ett MI färdas mot eller bort från en ljuskälla, naturligtvis med tillräcklig hastighet, eftersom c är så högt.**

 

Vetenskapen, primärt i enlighet med A. Einsteins så kallade relativitetsteorier (1905–1915), tror (antar) dock inte att fotoner fångas av g-fält, utan att ett c’¹c borde gå att uppmäta med MI, vilket ger upphov till dessa einsteinska, utan överdrift, oerhört märkliga så kallade relativitetsteorier, se vidare nästa avsnitt, och Appendix.

 

Vetenskapen antar alltså inte att fotoner ”klistras” av g-fält. Alternativt kan den anta att ljus är strömmande rum/rymd, vilken inte ”klistras” av g-fält, eller så kan den anta att ljus är en vågrörelse i rymden (i en stillastående eller strömmande rymd), vilken inte heller ”klistras” av g-fält. I dessa fall kan c’-variation uppmätas av MI.

 

Snarast är det, det senare fallet, då ljus ses som vågor i rymden, som är relevant. Men är det rationellt? Nej, det definierar fotoner vara rymd/vakuum, inte fotoner/ljus, precis som i det förra fallet, då ljus alltså ses som strömmande rum; Om ljus ses som fotoner/partiklar (allena) är ljusvågor fotoner i vågrörelse, motsvarande till exempel vattenpartiklar i vågrörelse.

 

Möjligen kan partiklar röra upp vågor i rymden/rummet, med vilket då fysikernas partikel-våg-dualitet ska ses om en partikel vilken skapar en liten våg i rymden, motsvarande hur till exempel en båt rör upp en bogvåg, snarast en ubåt i undervattensläge. Men denna rymdvåg är hursomhelst inte ljus/fotoner, utan platt då rymd (inte ljus).

 

Alternativt kan vågen också ses som en partikel, en ”skära”, intimt förknippad med partikeln/fotonen/”klotet”, vilket då definierar partikel-våg-dualiteten vara två partiklar, vilket ställer frågan varför endast ”klotet” kan observeras?

 

Den enda rimliga konklusionen är att våg-partikel-dualiteten är nonsens.

 

—————

* Herrmann, S; Senger, A; Möhle, K; Nagel, M; Kovalchuk, E. V; Peters, A. (2009). "Rotating optical cavity experiment testing Lorentz invariance at the 10−17 level". Physical Review D. 80 (100): 105011. (Eller se engelska Wikipedias artikel om Michelson och Morleys experiment, för en översikt av hur mätningarna förfinats över tid.)

 

** Det omvända att låta en ljuskälla färdas mot eller bort från ett MI fungerar inte, eftersom c för ljus utsänt från ett objekt inte påverkas av detta objekts hastighet, i enlighet med experiment av Alväger et al,^ vilket visade att ljusalstring är en från ljusalstraren separat process, vilken alltid sänder ut ljus med hastigheten c, fullständigt oberoende av ljusalstrarens hastighet (h):

 

A) c är oberoende av ljusalstrarens h.

 

Alväger et al. fick pioner att självdestruera/explodera i hastigheten h* nära c (h*<c). Och hastigheten för det ljus dessa explosioner sänder ut är c.^^ Ur vilket A följer. En ficklampa till exempel, sänder ut ljus med hastigheten c fullständigt oberoende av hur den som håller i ficklampan rör sig (i vilken riktning och med vilket h).

 

^ Alväger, T; Farley, F. J. M; Kjellman, J; Wallin, L. (1964), "Test of the second postulate of special relativity in the GeV region", Physics Letters, 12 (3): 260–262.

 

^^ h* skulle eventuellt kunna förväntas, men det uppmättes alltså inte. Eller å andra sidan skulle ett c’>c kunna förväntas, genom att de exploderande pionerna för över rörelseenergi till explosionsljuset, så att då en ljushastighet c’ för explosionsljuset högre än c uppkommer. Men det uppmättes då inte heller, utan platt c uppmättes alltså.

 

 

Einsteins teorier

 

Särskilt Einstein trodde att primärt ”interferometerexperimentet” vilket A. Michelson och E. W. Morley utförde 1887 borde variera c. Han insåg inte att fotoner är fångade, ”klistrade” i Jordens g-fält, precis som bollar, människor, träd, berg, eller vad det nu är frågan om. Utan han var fast övertygade om att c’ borde variera, att ett Dc borde kunna uppmätas, med en på Jorden fast förankrad interferometer, ett MI, genom vilken ljus(/fotoner) sänds(/skjuts), vars hastighet mäts. Vilket alltså inte är möjligt i enlighet med ovan. Dock, givet denna (falska) tro, finns två alternativ:

 

SV) h=0; c’=c±h, Dc=|c-c’|, h=[(egen)hastigheten för objekt vilka inte är ljus, till exempel Jorden].

 

AR) h=c.

 

I SV lyser ljuset så att säga över en helt stilla, orörlig värld. Världen är glömd, allt är ”fruset”. Uppenbart mest en sagolik bild. Varför Einstein förkastade SV för AR, vilket definierar att världen är ett ljusfenomen, vilket med c rör sig i samma riktning. För om ljuset inte rör sig i samma riktning, så existerar evident c’, särskilt för fotoner vilka rör sig i motsatt riktning gentemot varandra, för vilka principiellt ett c’=2c kan uppmätas. Utan Alla fotoner rör sig alltså i samma riktning, med c, enligt AR. Världen är så att säga en ljusorm(-mask), en ”bezugsmolluske” (strängmollusk) som Einstein själv kallade det. En ljusorm vilken för det inre ögat kan ses ringla fram genom Intet (se Appendix nedan för mer rigorös definition). Eller snarare tränger ljusormen ut Intet: Intet är ”myllan”, genom vilken ljusmasken kravlar. Eller snarare är denna ljusorm, dynamiskt matematiskt sett, given. Både dess eventuella början och slut, och allt däremellan existerar på en och samma gång. Detta till exempel i enlighet med följande närmast mytologiska formulering på sidan 43:*

 

”ja, då skulle en fjärran iakttagare se våra i eget tycke stabila axlar under rörelsen ringla sig likt ormarna på ett medusahuvud! Även tiden, framställd som en fjärde axel, skulle ringla med. En sådan relationskropp kallar därför Einstein så träffande för en ”relationsmollusk” (”Bezugsmolluske”).”

 

Strängmollusk är ett bättre begrepp, det illustrerar tydligt tanken, något som (dynamiskt) ”färdas” längs en (tids)sträng/(tids)”axel”.**

 

I detta finns uppenbart ingen som helst intuition. Särskilt vad gäller det att strängmollusken per einsteinsk/matematisk definition Särskilt förutsatt Einsteins ”kosmologiska konstant” (sitt största misstag, hävdade Einstein själv senare i livet, efter att ha anammat tanken på ”Big-Bang”), vilken definierar att ljusormen så att säga biter sig själv i