under maximalt ett tp, under icke utsträckt tid. Ett me kan definieras skapa en tunnel i E, för att hitta tillbaka till me. För hur skulle me annars kunna hitta tillbaka till me? Med ett ”snöre” kanske? Vilket me är fäst vid, och med vilket me kan hala in me. Vilket självklart definierar något helt annat än minsta e=me.

 

Nåväl, detta då rent abstrakt, det kan ekvivalent lika väl talas om ett me (osynligt) omgivande attraherande kraftfält, vilket blott verkar, vilket alltså inte är några me vilka me sänder ut med oändlig hastighet, ut och tillbaka till me.

 

Givet dessa me, är det givetvis dessa vilka vidare bygger allt större e, vilka alltså är mängder av ”hoplimmade” me. Dagens fysik definierar en mängd av minsta partiklar: kvarkar, sex stycken, leptoner , också sex stycken, även gluonerna måste räknas dit, åtta stycken, alltså tjugo stycken. Rationellt existerar alltså en, och endast en, sorts me, vilket följaktligen betyder, om fysiken är på rätt väg, och världen är rationell, att de ännu har kvar att upptäcka me.

 

 

Rörelse

 

Följande antas:

 

meme’:

 

me+meme’+me; Fp:

 

meme’+me; Up’:

 

me<me’; Up:

 

me+me’<me’+me’; Fp:

 

me+me’<me’; Up’:

 

meme’; Up.

 

Analysen går sålunda i cirkel, och är till ingen hjälp för det vidare. Utan implicerar simpliciter, i enlighet med Up, att me är olika, om de inte är identiska, och att de är ett och detsamma me (me=me’) om de är identiska.

 

Attraktionsrörelse definierar sig själv, som en rörelse mot de attraherande me.

 

Stötrörelse, eller kollisioner mellan me är en annan möjlig rörelse.

 

Kollisioner kan eventuellt klyva me, vilka med det fullbordas(/diffunderar).

 

Givet att me är identiska (förutom till position), så kan stötrörelse inte existera om ett me kan klyva ett annat me:

 

Ø För existens av stötrörelse krävs det åtminstone två me för att klyva ett annat me. 

 

Givet detta kan två återstående me inte fullborda varandra:

 

Ø För möjligheten av total fullbordan, så måste alla me sönderfalla/fullbordas.

 

Vilket inte utesluter att me eventuellt också kan fullbordas genom klyvning (av flera med me kolliderande me’).

 

I enlighet med erfarenheten existerar det bestämda stöt-riktningar (bestämd stöt-kausalitet). Vilken rättfram kan antas genom att stötande me för över sin rörelseriktning till det me vilket me stöter till, det stötta me=me’. För någorlunda bestämd stöt-kausalitet räcker det med att me’ approximativt ”hoppar”* i samma riktning som me:

 

R.1) me för åtminstone approximativt över sin rörelseriktning till me’, när me stöter till me’.

 

Om approximativt, så för R.1 in viss slump i E.

 

Om me’ också rör sig, inte är ”vilande”, vid kollisionen, så för me’, i enlighet med R.1, över sin ”rörelseinformation” till me. Är me’ däremot vilande, antas me’ (i enlighet med tanken att me är okomplicerade entiteter) inte kunna föra över någon rörelseinformation till me. Vilket ställer frågan vart me tar vägen efter sin stöt på me’? Antingen kan me förbli stilla, eller då också hoppa. me’ antas, även om vilande/stilla, stöta till me (detta för att i enlighet med nedan få in mer ”styrkraft” (TR)). Men me erhåller sålunda ingen rörelseinformation från me’, som stilla, utan me måste antingen, åtminstone någorlunda, ”komma ihåg” sin rörelseriktning, eller så  ”glömma” den. Den senare förefaller mest intuitivt, viket betyder att me endast kan hoppa obetingat stokastiskt efter sin stöt på (ett stilla) me’:

 

R.2/OS) me hoppar obetingat stokastiskt efter att ha stött till ett stilla me’.

 

R.2 kategoriskt inför slump i E.

 

R öppnar upp möjlighetsmängder: {”p”}, se vidare: Appendix II. Vilket särskilt vad gäller den så kallade fria viljan gör den åtminstone något slumpartad:

 

I enlighet med E-teorin är ett medvetande identiskt en {me}=M. M kan i en intern me-process stöta till meÎM i någon riktning, vilken startar en me-rörelse, vilken, för att ta ett exempel, från M (medvetandet/hjärnan) fortplantar sig till en hand (en {me} det också förstås), vilken greppar ett glas (vilket också är en {me}). Men givet det slumpmässiga i enlighet med R, så är utfallet approximativt. Det M ”vill” blir inte alltid utfallet.

 

Både vid attraktion och stöt-rörelse gäller att e(={me}) genom sin inre verkande (endogena) me-attraktionskraft tenderar dra med sig meÎe vilka inte attraheras eller stöts till av utifrån verkande (exogena) me’(Îe’). Allmänt finns, givet att stötande me (efter sin stöt) hoppar OS, tre aggregerade rörelser att ta hänsyn till i e:

 

För det första rörelsen hos de meÎe vilka primärt stöts eller attraheras av me’Ïe, me vilka succesivt stöter till andra meÎe, denna rörelse kallas FR (”framåtrörelse”). Sedan är det den OS-rörelse alla stötande meÎe definierar efter att ha stött till me’Îe, vilken kallas TR. Och till sist rörelsen hos övriga meÎe, vilka endast attraheras av FR och TR.

 

TR är en trög rörelse vilken definieras ingå i residualen, kallad SR (”styrrörelse”), till FR:

 

e=FR+SR; TRÎSR.

 

FR är den fundamentala rörelsen, vilken (sålunda genom at attrahera SR) måste dra med sig SR, för att e ska komma i rörelse. Är FR för stark slits e sönder. FR måste följaktligen vara ”lagom” för att kunna dra med sig SR. SR som (på en och samma gång som FR attraherar SR) attraherar FR. En SR-attraktion vilken bestämmer (styr) riktningen på FR/e. SR vrider/styr FR åt olika håll beroende på hur SR attraherar FR, beroende på hur SR är beläget i förhållande till FR. Närmare bestämt beror på hur ”centralpunkten” i SR är belägen i förhållande till centralpunkten i FR.

 

Väldigt komplext, eftersom sålunda vartenda meÎe är inblandat i en rörelse för e. Men det går alltså att urskilja tre aggregerade rörelser i det hela, vilka sålunda definierar(/förklarar) hur e rör sig. Och naturligtvis går det att utveckla detta ytterligare, men det görs inte mer specifikt här (det blir för mycket ren fysik), det allmänna torde stå klart.

 

Ett e vilket en gång stöts till, eller attraheras, av e’ stannar, kommer i vila, när alla successiva stötrörelser mellan meÎe till slut upphör. För att e återigen ska komma i rörelse, så måste e följaktligen återigen stötas till, attraheras, av e’ (naturligtvis inte nödvändigtvis samma e’ som tidigare). Ett annat alternativ är att e sätter sig själv i rörelse, vilket principiellt är möjligt, så att säga utan ett det existerar någon (stöt-)motor i e, givet att alla me attraherar, vilket beror på hur me attraheras inom e, hur me är formerade inom e.

 

Attraktionsrörelse kan, givet att alla me attraherar, utan vidare konstateras vara den allra vanligaste rörelsen.

 

Hastigheten för e bestäms evident av hur många meÎe det är vilka ”stöthoppar” eller exogent(/endogent) attraheras. Ju fler, desto högre hastighet tenderar e att uppnå, om e inte slits sönder.

 

Vad gäller ljus (eller andra e vilka emitteras av e’) så gäller allmänt att det initialt stöts ut från ljusalstraren, för att snart övergå i en attraktionsrörelse. Det är simpliciter omgivande gravitation(=me-attraktion), vilken primärt driver ljuset. Finns ingen ljuset omgivande gravitation, så stannar ljuset, om det inte hela tiden kommer nytt ljus och stöter ”gammalt” ljus framför sig.

 

Ljushastigheten är följaktligen variabel, även om det inte torde fordras särskilt mycket gravitation för att snabbt få upp ljuset i sin maxhastighet; när (ljus-)me så att säga hoppar så frekvent de kan. 

 

Avslutningsvis, givet existens av me, i enlighet med E-teorin, hur me nu än mer specifikt ser ut, så är det i enlighet med erfarenheten evident att de håller ihop, att de inte direkt löses upp, sönderfaller till moe/vakuum igen. För om så skulle vara fallet, så skulle allt vara lika obeständigt; en människa kunna ”vaporiseras” inför ens ögon. Utan det måste simpliciter existera en energi i me=me, vilken för det första håller ihop me per se (de moe vilka me består av), vilken kan kallas stark mikrokraft (lite i enlighet med konventionen). Och vilken för det andra momentant (på ”tiden”tp) attraherar andra me, vilken kan kallas svag mikrokraft (inte i enlighet med konventionen), även om den principiellt inte är så svag, eftersom den principiellt kan hålla ihop allt från mikro-e till makro-e (till exempel universa). Och, vilken för det tredje bestämmer när me ska återgå till moe/vakuum igen, förutsatt att me äger egenskapen att fullbordas/sönderfalla, se vidare avsnittet Ändlighet. Det måste så att säga finnas en klocka i me vilken bestämmer när me ska fullbordas (sönderfalla i moe).

 

Alternativt kan me, efter sin skapelse, ständigt antas avge energi, särskilt moe, alltså ”vakuumpartiklar”, eller ren energi, som det kan ses som, särskilt för att attrahera, I det fallet måste me från början innehålla stora mängder energi för att vara någorlunda beständiga. Och det är följaktligen inte längre frågan om minsta, mer beständiga, partiklar, utan sålunda frågan om större, obeständiga, partiklar, vilka ständigt pågående upplöser sig själva.

 

__________

* Se vidare avsnittet: Rörelse över tid, för intuitiv förklaring till ”hoppa”-begreppet.