Rumrörelse

 

E är sålunda ett (minsta) oändligt rum(/vakuum), vilket genom lokal(a) kontraktion(er) skapar e, ytterst me. e är alltså skapade av vakuum, och attraherande andra e, vilka givetvis också är skapade av vakuum, med vilket e principiellt inte kan uteslutas från att också kunna attrahera vakuum, alltså rum per se. Så förutom att attrahera andra e kan e(={me}) principiellt inte uteslutas från att också kunna attrahera själva rummet. Vilket så att säga gör det mer problematiskt för e’ vilka färdas bort från e att komma bort från e. Om e alltså förutom att eventuellt direkt kunna attrahera e’ också så att säga kan dra in själva rummet i vilket e’ färdas mot sig, vilket sålunda definierar en expansioner (av e) motverkande (imploderande/kontrakterande) rumrörelse (ungefär den effekt ”mörk materia” anses ha på Universum, vilken gravitationellt antas motverka (kontraktera) Universums expansion).

 

Kan sådana rumskontraktioner, alltså skapade av e, också skapa e, ytterst då me? Ja, allmänt sett är det principiellt inte uteslutet. Men E per se måste principiellt också äga den möjligheten, annars kan det så att säga bara ta slut någon gång,  i något moment då alla e är fullbordade, varefter E för evigt endast är tomrum(/vakuum), se vidare nästa avsnitt.

 

Ändlighet

 

I enlighet med det föregående är det givet att om det existerar me vilka uppkommer och fullbordas, så äger alla me den egenskapen (me är precis likadana). Och om det finns eviga me, så är omvänt alla me eviga (alla me är precis likadana), åtminstone potentiellt så, eftersom fullbordan genom klyvning, också i enlighet med det föregående, fortsatt finns som möjlighet. Detta för intuitivt närmast till konstaterandet att alla me är finita.

 

För att ytterligare analysera detta kan matematiken tas till hjälp, vilket dock minst sagt är problematiskt, vilket kommer att visa sig allt eftersom. Vilket per se är upplysande, varför påföljande analys kan hävdas ha ett dualt värde: Å ena sidan ett matematiskt, och å andra ett ontologiskt. En analys vilken förutsätter analysen i avsnittet Matematik, i vilket då till exempel t6 definieras:

 

Ett e definieras vara en mängd av skepnader, former eller tillstånd, ett (fenomen) i varje tp (tidpunkt/moment):

 

e={e(tp); e(tp)¹E}; tp=p, t6.

 

Möjliga tidskurvor för eviga e:

 

t1=d[1,∞’]; uppkomst men ingen fullbordan.

 

t2=d[-∞’,1]; ingen uppkomst men en fullbordan (är det då frågan om eviga e?).

 

t3=d[-∞’,∞’]; varken uppkomst eller fullbordan.

 

Utan definition av (tid)punkten 0, följer punkten 1 på punkten -1. Annars gäller per definition ”framåt”: 1,2,3,...’, och ”bakåt”: -1,-2,-3,...-’. t1, t2 och t3 ska ses som kontinuerligt utsträckta (kontinuerlighet eller kontinuitet brukar definieras: lim(p)=p’; pp’), med ”uppkomst” i vänsterpunkten, och ”fullbordan” i högerpunkten. Den senare vilken då till exempel för t1 ligger infinit långt borta från punkten 1, vilket underliggande definierar enorma infinita mängder med tp(=p), för den kontinuerliga utsträcktheten. Givet detta kan ”minsta” t1-t3 definieras:

 

t1=’dt; dt=dp(=min[d(p,p’)])=’p=’tp; t4.

 

t2=’dt.

 

t3=2’dt.

 

Detta med infiniteter är lite speciellt. Så det kan frågas om t3 principiellt verkligen är längre än t1 och t2:

 

2’dt>∞’dt:

 

2’/2>∞’/2; Fp:*

 

2/>1/’; Fp:

 

0>0; t6:

 

t1,t2=t3; Up.

 

Med vilket t1 och t2 kan uteslutas, som kontradiktoriska.

 

Vidare kan det konstateras att också t3 är kontradiktorisk:

 

t3=d[-∞’,∞’]=d(-∞’,∞’); t3.

 

∞’) och -’) definierar finita tal, givet att ∞’ och -’ definierar det minsta positiva respektive negativa infinita talet. Så, e med t3 är både eviga och ändliga. Ändpunkterna ligger både ändligt och oändligt långt borta (från 1).

 

t3 är med det evident kontradiktorisk. Förutsättningen för det är att det kan ses som rationellt att definiera existensen av ett minsta infinit tal, vilket kan diskuteras, se Appendix I. En diskussion vilken dock är kontradiktorisk, rent abstrakt, per se, eftersom detta bevis redan per förutsättning är kontradiktoriskt, eftersom det är definierat med hjälp av de kontradiktoriska begreppen mängd och p (t3/t3’); I enlighet med Up är alltså alla fenomen unika ting, vilka med det givetvis inte annat än kontradiktoriskt kan definieras tillhöra en mängd, eller en klass som det ibland också kallas, såsom då till exempel mängden t3, vilken dessutom består av objekten eller elementen p, vilka per se är kontradiktoriska (de både inkluderar och exkluderar sig själva). Men det är trots allt ”principiellt” frågan om en evident kontradiktion, en matematisk kontradiktion (i vilken underliggande kontradiktioner bortses ifrån, tas för givna, så att säga antas med berått mod, för analysens skull), vilken om den tas ad notam definierar följande:

 

t8) e äger en uppkomst och en fullbordan.

 

Givet t8 är t för e: t=d[1,m], vilket givet t3 är identiskt med t=d(1,m), vilket principiellt betyder att någon exakt punktmässig uppkomst och fullbordan inte existerar, utan att det är approximativt. Vilket förstås är ointuitivt. Så på sätt och vis kan det hävdas vara tur att matematiken är kontradiktorisk, och alltså bör(/ska) tas med en nypa salt.

 

t8 är alltså ett kontradiktoriskt (matematiskt) teorem, vilket givet T1 närmast är evident, eftersom det rekonstaterat, givet T1, åtminstone måste existera en möjlighet för ett e, eftersom e, givet T1, inte kan uppkomma ur Intet. Och den möjligheten definieras av E, vilken alltså är evig, och så följaktligen också de möjligheter E inbegriper, eller definierar. Annars uppkommer e ur Intet, alltså om det inte är E som äger möjligheten för e, är den förutsättning/möjlighet ur vilken e springer. E kan sålunda hävdas existera assimilerat med en mängd av eviga möjligheter ({e*(t3)}), vilka kan bli, eller är, materialiteter (e(t)={me(t’)}). Om e* aldrig materialiseras, så är dessa e* förstås meningslösa, men allmänt kan de likväl inte uteslutas. Utan dessa grundläggande eviga (immateriella) möjligheter (naturlagar) e* i E, kan några motsvarande materialiserade e inte uppkomma.

 

I tidigare version av detta arbete kallades dessa eviga möjligheter mer specifikt för kvasiexistenser, och de utvecklades mer rigoröst. Det känns inte längre nödvändigt, det räcker att konstatera att E existerar med sina inneboende, immanenta och latenta möjligheter (e*) för vilka e som kan skapas i E, även om lite ytterligare sägs om detta i avsnittet: Inledande definitioner, ovan. 

 

Den fortsatta analysen kommer dock att hålla sig till t8 för enskilda e, eftersom t8 är (?) intuitiv; Eviga specifika e, även me, är det oerhört svårt se någon intuitionen i (?). Dock antas t8 inte utesluta infinita mängder av e, i den meningen att e eventuellt evigt kan uppkomma och fullbordas. För att matematiskt gå in på detta senare:

 

Givet det föregående, gäller att ’dt=2tp, eller med andra ord att antalet tidpunkter i E matematiskt-principiellt är 2. Ett e måste existera åtminstone dt, för att existera empiriskt. Och ett e vilket ständigt uppkommer och fullbordas, måste mellan varje empirisk existens ”icke-existera”, vara möjlighet(/kvasiexistens), åtminstone ett dt, för att inte existera kontinuerligt. Vilket betyder att ett e som mest kan återskapas/uppkomma i vart tredje tp i den totala mängden av tp, nämligen då 2, eller med andra ord x antal gånger:

 

x=2/3:

 

1/x=3/2=(3/’)(1/’)=0(0); t6:

 

1/x=0; Up:

 

x=’; t6.

 

Så, e kan principiellt uppkomma, och fullbordas, ett infinit antal gånger. Eviga e i den mängdteoretiska meningen kan matematiskt alltså inte uteslutas (vilket förstås är gott, givet intuition om just det).

 

En viktigare fråga i sammanhanget är dock om de e vilka eventuellt återskapas kan äga ett minne av tidigare ”reinkarnationer”:

 

I enlighet med Up är alla e unika, så ett e efter ett tidigare e är aldrig samma e. Och givet att e är ”icke-existens”, är kvasiexistens (e*), över åtminstone dt, så krävs att e:s ”minne” kan fortexistera i vakuum, för att sedan då återuppstå i ett återskapat e. Och det kan utan vidare uteslutas: Kvasiexistentiella egenskaper kan ”återfödas”, men aldrig specifika ”minnen” för empiriska e vilka ”återuppstår”, efter att en tid ha varit vakuum/kvasiexistens/möjlighet. Det är platt absurt.

 

—————

* Fp i enlighet med vilken det gäller att x/x=1 och att 1x=x, se avsnittet Matematik, vilket här särskilt nyttjats för att få bort dt.