p

 

t3 definierar att kurvor både inkluderar och exkluderar sina änd-p, vilket de facto definierar att änd-p både inkluderar och exkluderar sig själva, en kontradiktion. Och änd-p kan vilka p som helst definieras att vara, vilket betyder att alla p både inkluderar och exkluderar sig själva, i t3-mening. t3 definierar dock inte p-begreppet som kontradiktoriskt, utan d(p,p’)/kurv-begreppet som kontradiktoriskt, sett som mängd av p, se vidare nedan.

 

Dock, särskilt vad gäller p, finns viss intuition i att p är ett kontradiktoriskt begrepp, nämligen i meningen att p saknar utsträckning – vilket också gör det intuitivt att p både inkluderar och exkluderar sig själva, de ”smälter ihop” genom denna sin icke-utsträckthet – med vilket det rekonstaterat inte är rationellt att anta p existera empiriskt. Vilket de facto gör det kontradiktoriskt att ändå använda p-begreppet för att beskriva empiriska e, se vidare det påföljande.

 

t3 definierar alltså d(p,p’)-begreppet som kontradiktoriskt, sett som mängd av p, vilket faktiskt gäller för alla begrepp vilka definierar något som en mängd, givet T3, se nästa avsnitt:

 

Alla element i mängder, inkluderar och exkluderar sig själva (på en och samma gång), givet T3. Vilket förutom d(p,p’)-begreppet, även gör y-begreppet kontradiktoriskt, ytterst sett som en mängd av p. Vidare gör v-begreppet kontradiktoriskt, ytterst sett som en mängd av p. Än vidare gör x, sedda som mängder av v, kontradiktoriska. I enlighet med vilket särskilt p, d(p,p’), y och v måste ses som homogena(/kompakta) entiteter. Särskilt vad gäller empiriska v, eftersom p, d(p,p’) och y är uteslutna som empiriska entiteter.

 

Vad gäller me, så definieras de då bestå av ett antal komprimerade moe. Det är praktiskt att se ett komprimerat me bestå av en mängd av moe, men strikt är så alltså inte fallet, utan me är simpliciter något kompakt/homogent. Samma gäller E, det är praktiskt se E bestå av en (infinit) mängd av moe. Men, i enlighet med T3 (såväl som i enlighet med T1) är E något homogent; Begreppet kompakt passar inte för E, eftersom E då endast är vakuum/rum/volym.

 

Delmängdsbegreppet är dock oundvikligt, för någon slags intuition, i kontraktioner, såväl som vid fullbordan, då me alltså skapas ur kontrakterande ”oe-moln”, respektive övergår i att vara oe-moln, vilka diffunderar (ut i E). Alternativt uppstår blott me, momentant, kontraktionerna är momentana, eller vid fullbordan, så försvinner blott me, momentant, diffusionerna är momentana. Vilket ligger väldigt nära tanken att me uppstår ur, fullbordas(/övergår) i Intet, vilket då är uteslutet givet T1, men så är alltså principiellt inte fallet, fenomenen är i så fall endast momentana (för intuitionen är det dock mer tilltalande med mer utdragna förlopp, än alltså momentana (under ”tp” eller ”0”)).

 

Sedan är det svårt undvika se e, byggda av (varandra attraherande) me, som mängder av me. Även om det då mer strikt handlar om ett antal var för sig unika me, vilka attraherar varandra, samt vilka emellanåt stöter till varandra. Detta klart för sig, kan det inte hävdas vara något större problem med att kalla {me} vilken bygger e, för just en mängd, även om me då strikt sett blott är ett antal disparata/separata/unika me.

 

Men vaksamhet fordras, för när x ses eller definieras vara en mängd av x’: {x’}, så ligger den holistiska tanken nära att {x’} (”första ordningens predikat”) supervenierar/transcenderar över i x (”andra ordningens predikat”), att x är något mer än x’, sina beståndsdelar. Vilket då inte gäller i enlighet med Up/Ip och T3, utan x är (”reduktionistiskt”) sina beståndsdelar (x’), inget annat (varken något mer, eller något mindre).

 

T3

 

En mängd i vilken x och x’ ingår definieras:

 

M[x,x’].

 

Exklusion av x och x’ definierar:

 

M(x,x’)=M[x,x’]-x-x’.

 

Vidare antas:

 

M(x,x’)≠M[x,x’]:

 

M(x,x’)+x+x’≠M[x,x’]+x+x’; Fp:

 

M[x,x’]≠M[x,x’]; Up’:

 

T3) M(x,x’)=M[x,x’]; Up.

 

Mängder alltså både inkluderar och exkluderar x (sina element). En kontradiktion med vilket mängdbegreppet givetvis ska förkastas, vilket givetvis beror på Up, vilken direkt tolkad direkt utesluter existens av mängder, eftersom Up alltså endast definierar existens av unika föremål (”x”). Men mängdbegreppet är väldigt svårt att undvika, närmast oundvikligt, och dessutom praktiskt, med vilket det ändå får tolereras, med omdöme, se vidare huvudanalysen i föregående avsnitt.

 

Den mer specifika tolkningen av T3 är att när ett x väl är definierat, så är det outeslutbart. Det kan definieras att x inte tillhör en mängd, men blott det att x är definierat definierar x som existerande, ”som en del av x-mängden”.

 

Russells paradox

 

Logiskt/rationellt är det ologiskt/irrationellt att en mängd M är delmängd i sig själv:

 

M=M(M,M’]:

 

M(M,M’]=M[M,M’]; T3.

 

M är alltså delmängd i sig själv, vilket är Russells paradox.

 

Rörelse II

 

E är sålunda homogen/kontinuerlig (det existerar inte några ”mellanrum” mellan moe/oe, bestående av Intet), och således existerar det (kontinuerligt) rum mellan två positioner/lägen, en ”rumsträcka”.

 

Det kan frågas hur många lägen det existerar i en sådan finit (rum)sträcka, ett infinit, eller ett finit antal lägen?

 

Om ett infinit antal lägen och ett e vilket rör sig över dessa lägen måste röra sig genom alla dessa lägen, så är e då i ett oändligt antal lägen i sin rörelse från a till b: e är ett oändligt antal skepnader/former (e(p)), en i varje läge/p:*

 

e={e(p)|{p}≥∞’}.

 

Vilket definierar e som evig, e är ett infinit antal moment, vilket strider mot T2 (att alla e(E) är finita):

 

e={e(p)|{p}<∞’}.

 

Detta betyder särskilt att e inte kan ”vila” i alla pÎdp, utan eventuellt endast i ett finit antal pÎdp. e måste så att säga hoppa mellan dessa till antalet finita p, i det infinita antalet av pÎdp. Vilket eftersom dp per definition är en minsta sträcka betyder att e i en rörelse måste ”hoppa” åtminstone dp:

 

e vilka rör sig hoppar Sdp; S=mdp.

 

e är sålunda inte i något pÎS, vilket förefaller absurt. Men alternativet är alltså att e är ett infinit antal moment (även över mikroskopiska sträckor), vilket också förefaller absurt, och dessutom då strider mot T2.

 

Det finns två möjligheter rörande e:s hopp över S: Antingen hoppar e momentant, eller ekvivalent på icke-utsträckt tid, över S. Eller så hoppar e på utsträckt tid över S. I det senare fallet är det principiellt möjligt att observera e över/i ett S-hopp. Men eftersom e inte existerar i några positioner över/i ett S-hopp, så skulle det motsvara att till exempel se handen försvinna i en rörelse från a till b, alltså mellan a och b, vilket kan uteslutas som absurt:

 

e hoppar momentant (diskret/diskontinuerligt) över S.

 

Detta definierar inte bort det underliggande att e inte är i S, men hoppet sker så fort, på icke-utsträckt tid, att det, denna icke-existens (under S), under alla omständigheter inte kan observeras.

 

Icke-utsträckt tid definieras närmast av tidpunkter: tp=p, även om 0-begreppet principiellt också kan begagnas (en rörelse över till exempel dp är matematiskt ’ gånger snabbare om den sker på 0 tid relativt om den sker på tp tid, eftersom tp=’0). Det finns dock en fara med att definiera momentanitet med tp(/0)-begreppet, vilket föregående parentes redan antyder, nämligen i det att det kan tolkas som att e de facto far genom alla pÎS. För om det till exempel antas att e hoppar dp under ett tp, så kan det matematiskt tolkas som att e rör sig på 0 tid genom varje pÎdp, eftersom ’0=tp och ’p=dp. Alltså att e de facto rör sig genom alla pÎdp, med den svindlande hastigheten på 0 tid genom varje p, vilket då är så snabbt att tiden för en rörelse över dp inte hinner att bli utsträckt, eftersom ’0=tp. Där ’ då är alla de ”hopp” e gör under tp, vilka är p-långa, och vilka sammantaget definierar den sträcka e rör sig under tp, nämligen då dp=’p.

 

Men, givet det föregående, så rör sig alltså e inte över S i ett S-hopp.

 

Med denna reservation, så antas:

 

I) e hoppar S under tp (tp under vilket e inte är i S).

 

Givet detta kan vidare konstateras att e inte kan röra sig (hoppa) i varje tp, för då rör sig e matematiskt sträckan ∞’S under dt=dp (hastigheten är alltså verkligen svindlande), vilket, givet T2, matematiskt är E:s diameter (vilken matematiskt givet T2 är ’dp, en sträcka vilken då e rör sig om hastigheten för e under dt är dp per tp), vilket är absurt, vilket definierar:

 

II) e (vilka rör sig) rör sig S under ett tp, ”vilar” sedan åtminstone ett dt, för att sedan eventuellt ånyo röra sig (hoppa) S, för att sedan ånyo vila åtminstone dt, etcetera.

 

Tid sålunda definierad som momentanitet, vid stöt- eller attraktionsrörelse, särskilt vad gäller me-hopp, när me stöts eller attraheras, se vidare nedan. Och tid även definierad som den stund ett me ”vilar” efter en stöt eller attraktion, tills me eventuellt ånyo stöts till eller attraheras; Även vid ständig attraktion måste sålunda me ”vila” mellan hoppen: I enlighet med detta kan det primärt antas att me sänder ut sin attraktionskraft pulsvis. 

 

II implicerar särskilt att e tids nog stannar, kommer i vila, förutsatt att inga e’ attraherar eller stöter till e, vilket är i enlighet med konklusionen i avsnittet: Rörelse I.

 

II förändrar dessutom rörelse-definitionen i avsnittet: Rörelse I, särskilt rörande me. För givet II hoppar me in i varandra, i vilket ett stötande me kan antas ”tappa minnet” av sin rörelseriktning, vilket givet att me’ (det stötta me) inte ger me någon ”rörelseinformation” (me’ är i ”vila”, när me hoppar in i me’), betyder att me måste hoppa obetingat stokastiskt efter sin stöt på me’, förutsatt att me antas hoppa efter sin stöt på me’ (vilket förefaller rimligt förutsatt att me’ utgör ett ”stötande motstånd” mot me). Detta gör primärt (utan att gå vidare in på det) TR till en än mer ”trög” rörelse, men inför även mer kategorisk slump i stötrörelser.