x=p-[p:s position]:

 

x=p+p’; IEp, p=[p:s position]:

 

x=E=0*.

 

Exklusion av p:s position från p definierar som förväntat 0*=[icke-utsträckning (utan position)].

 

Vidare, om 0*:s icke-utsträckning exkluderas från 0*, så kan Intet förväntas definieras:

 

Intet=0*-[0*:s icke-utsträckning]:

 

Intet=0*+0*’; IEp, 0*=[0*:s icke-utsträckning]:

 

Intet=0*+0*=0*; Up’.

 

Nehej, Intet utföll sålunda inte, utan analysen återvände så att säga (tautologiskt) till utgångspunkten, nämligen då 0*, analysen har så att säga nått botten med 0*, 0* är det principiellt minsta (sett som icke-utsträckning allena):

 

T1 är giltigt.

 

** Detta mer allmänt definierat utan (hänsyn till) p, och därför konsistent, x(p)=x(p)’ definierar antingen en kontradiktion eller en super-positionalitet.

 

^ Mer rigoröst är egenskapen när 0=0*=E är inblandat simpliciter 0, givet T2 (vilket kan nyttjas vid matematisk definition):

 

x0=0, 0x=0, 0/x=0, x/0=0 (0/0=0), x0=0, 0x=0, etcetera.

 

Om 0 definieras vara tomrum E, så bör förstås denna invarians (”idempotens”) även gälla för detta 0.

 

 

Appendix III

Lite om E-teoretisk x-rörelse

 

Givet t2 ”hoppar” då mx, och stannar där den ”landat”, om mx inte återigen stöts till eller attraheras, av andra mx.

 

Attraktion definierar ”naturligt” attraktion (linjärt) ske i riktning mot det/de attraherande mx.

 

Av mx’ ”stötta” mx, mx’ ”hoppar” in i mx, ”hoppar” någorlunda i mx’ stöt-/”hopp”-riktning för existens av mer bestämd rörelse.

 

De mxÎx={mx} vilka exogent ifrån (av mx’) stöts till eller attraheras startar en ”framåtrörelse” (Fr) i x, definierad av alla succesiva stö-tar mellan stötande och stötta mx i x. De stötande mx definierar en ”trög rörelse” (Tr) förutsatt att de ”hoppar” obetingat stokastiskt efter sin stöt på något (stött) mx. Övriga mxÎx inte inblandade i några stötar definierar en residual ”styrrörelse” (Sr), Tr antas ingå i Sr:

 

x=Fr+Sr; TrÎSr.

 

För det första måste Fr vara tillräckligt kraftig för att x ska börja röra sig, på grund av Fr. Fr:s attraktionskraft måste så att säga övervinna Sr:s tillbakahållande attraktionskraft, och dra med sig Sr. Förutsatt att Fr är tillräckligt kraftig och x börjar röra sig, på grund av Fr, så är det Sr i förhållande till Fr som styr den riktning x tar. Sr vrider så att säga Fr åt olika håll, beroende på hur Sr är beläget i förhållandet till Fr. Om Fr är för stark, Fr inte ”orkar” dra med sig Sr, eller ekvivalent Sr inte ”orkar” hålla sig kvar vid Fr, hålla kvar Fr vid sig, så slits x sönder, Fr far ifrån Sr, kanske dragande med sig delar av Sr.

 

Attraktion är förstås ett ständigt fenomen i ett större klister av x (givet existensen av mx-attraktion), så det är inte så konstigt att särskilt partiklar ständigt kan äga rörelse. Men kommer de så att så att säga för långt bort från detta kluster, så stannar de, om de inte börjar att attraheras tillbaka till klustret ifråga, eller kanske ett annat kluster, bortom det förra, börjar attrahera dem.

 

En reflektion är att fotonkanoner, särskilt i det så kallade Dubbelspaltexperimentet, inte kan skjuta enstaka mx, de skulle utanför kanonen direkt börja ”falla” (attraheras) mot marken. Utan kanonen måste (E-teoretiskt) skjuta kluster av mx, en foton måste vara ett kluster av mx. Ett kluster knappast omfattande särskilt många mx, med vilket en Fr-rörelse i enlighet med det föregående inte torde vara särskilt rät-linjig. Utan kanonen så att säga sprida skotten, vilket är i enlighet med observationen att ett skuggmönster av spalterna (kallat interferens-mönster) uppstår på en skiva bakom dem, särskilt när en foton i taget skjuts genom spalterna.  

 

 

Referenser

 

Föreliggande text, vilken knappast går att fördjupa ytterligare, den beskriver verkligen (den rationella) grunden, bygger på primärt:

 

Fundallogik, Mats Hansson; Nomen Förlag (2019)

 

Tillägg till Fundallogik, Mats Hansson; Nomen Förlag (2020)

 

Som finns här:

Vulkan

 

Texter vilka inte riktigt nått lika djupt som föreliggande text, dessa skrifter nyttjar särskilt Lp, eller Fp som den kallas där, Lp som inte nyttjas i huvudanalysen av denna text. Resultaten är dock i princip desamma, eftersom jag redan då insåg den formalistiska problemati-ken, särskilt rörande Lp. Men ändå valde att nyttja Lp, vilket jag senare insåg var onödigt, ja, rentav felaktigt, även om Lp i de specifika fallen det rör, inte för fel (se särskilt vidare Appendix II).

 

Sedan nyttjas konventionella tecken/symboler, vilka inte förklaras fullt ut i texten alla gånger, men normalt har gängse tolkning, kanske primärt med undantag för =, vars tolkning mer rigoröst gås igenom i fotnot ^ i avsnittet: Elementära principer ( betyder förstås ”inte =”).

 

Några andra symboler, varav någon initialt kanske kan orsaka huvudbry utan påföljande förklaring:

 

”;”=[givet, ”under villkor av”, kan mer allmänt också symbolisera något upprepat (med ändrade ord)]; ”,”=eller.

 

”|”=[givet, ”sådan(t) att”, ”under villkor av”].

 

”:”=[®, ”(vilket) ger(/definierar, kan definieras)”, ”så följer (ytterligare (”nu kommer något ytterligare”))”, följande].

 

{x} ska här normalt utläsas klustret av x, vilket ibland även kan tolkas som ”mängden av x”. Denna skrift definierar ingen mängdteori, förutsätter heller ingen mängdteori, utan sådan är en senare fråga, även om visst i denna text definierar embryot till mängdteori.

 

Î=tillhör.

 

Ï=[tillhör inte].

 

¦(x)=[funktion av x].

 

®=[om, så, eller faktiskt helt enkelt ”ger”].

 

«=[”ger” åt båda hållen].

 

 

 

 

 

 

Jag kallade mitt arbete, när jag började med det, för ”Det lille enkle”, eftersom jag hade intuitionen att allt nog inte är så svårt, krångligt som en del vill få det till, och nog klär jag av verkligheten, om det nu är verkligheten jag beskriver. Jag tror innerligt att jag åtminstone snuddar vid verkligheten, men kunskapsteoretiskt solipsistiskt kan jag förstås aldrig riktigt veta. Men riktigt så enkelt som jag kanske trodde det skulle vara, var det kanske inte. I alla fall var det inte så enkelt att komma dit jag nu kommit.